Boken om vårt land/Kapitel 194
|
Vad är kommunikation?
Det är allt slags samfärdsel och meddelande människor emellan; det är alla de medel, varigenom man kan komma till varandra eller skicka något till varandra. Emedan välstånd och bildning ^å väsentligen bero av en sådan förbindelse, brukar man bedöma ett lands framsteg efter de bättre eller sämre kommunikationer, det lyckats förskaffa sig.
Här i vårt avlägsna larid, med dess vintrar och ödemarker, visste människorna länge föga av varandra. Deras vägar voro om sommaren sjön, om vintern isen. De hade gångstigar över bergen, ridvägar över mon. Katolska kyrkan lät göra de första landsvägarna, broarna, färjorna, härbärgena. På femtonhundratalet fick landet gästgi-verier och skjutshästar, på sextonhundratalet posten, än senare de första utprickade farlederna. I vagn åkte för hundra år sedan endast kungar och höga herrar. De många sjöarna tycktes liksom utsträcka armarna efter kanaler. Men först i vår tid fullbordades Saima kanal, som var påbörjad för 350 år sedan.
I mars månad år 1826 kommo 13 bönder från Savo-laks till kejsar Nikolaj med en böneskrift, vari de begärde
en kanal från Saima. Kejsaren lät undersöka saken, fann den utförbar, och år 1845 begynte det stora arbetet. »Forsarnas baron», Karl von Rosenkampf, började verket, svenske översten Nils Erikson utförde det.*) Det var icke ett lätt arbete, ty kanalen är över 2 1/2 meter djup,
12 meter bred i bottnen och 5 1/2 mil lång, varav 3 mil grävda. Åar och bäckar måste ledas ur vägen, djupa kärr fyllas, berg genomsprängas och 28 slussar muras av huggen granit. Utan dem skulle Saimas vatten, som ligger 76 meter högre än havsytan, ha strömmat ut genom kanalen och fördränkt hela nejden. Men alla hinder över-vunnos, och den 7 september 1856, samma dag som kejsar Alexander II kröntes i Moskva, blev Saima kanal högtidligen invigd. Det var ock en glädjedag. Kanalen hade kostat över 12 miljoner mark, men så har den ock öppnat för stora sjöar och många mil strand en farled till havet. Numera utsända Kuopio och Nyslott sina fartyg till Finska viken.
Bilden visar oss ett fartyg, som går genom en sluss och upplyftes av det i slusskammaren inströmmande vattnet.
Huru bråttom man än hade, var man förr beroende av god eller dålig vind på en sjöresa. Mitt i sommaren till-bragte resande ofta flere veckor mellan Åbo och Stockholm. Men år 1830 hade ångans väldiga kraft hunnit även till Finland. I)å lät brukspatron Arppe bygga ett litet ångfartyg »Ilmarinen» för att bogsera lastbåtar på Saima. Nu röka de finska ångfartygen på Saima, Näsijärvi, Päijänne, vid alla våra havskuster och på världshaven.
Ett ångfartyg måste dock ofta lägga sig för ankar i storm, dimma och nattens mörker. Ett bantåg hindras knappt av någon väderlek, icke ens av vinterns drivor, som endast sällan för några timmar fördröja dess färd. Den 17 mars år 1862 öppnades Finlands första järnväg för allmänheten. Den över 12 mil långa landsvägen mellan Helsingfors och Tavastehus, förut en dags resa, hade nu minskats till 11 genom järnvägens rakare sträckning och upptager 3 timmar. Än viktigare var järnvägen mellan Helsingfors och Petersburg, invigd den 11 september 1870. En färd mellan dessa städer hade förut tagit 3 eller 4 dagar; nu åtgå därtill 10 timmar. Båda dessa första järnvägar byggdes av finska kronan: den första för 12,000,000, den andra för 27,500,000 mark, vartill ryska kronan bidrog med ett lån på 10 miljoner, som sedan betalats. Statens nyare järnvägar förena Fredrikshamn, Kotka, Lovisa, Borgå, Hangö, Åbo, Nådendal, Nystad,
Raumo, Björneborg, Kaskö, Kristineslad, Jyväskylä, Tammerfors, Vasa, Jakobstad, Brahestad, Uleåborg, Torneå, Rovaniemi, Kajana, Nyslott, Sordavala, Joensuu och Nurmes med de äldre banorna; enskilda bolag bygga korta bibanor, och om en mansålder skall hela landet sannolikt vara genomkorsat av järnvägar
Medan människor och varor så ila framåt med ångans kraft, flyga budskap med blixtens hastighet fram genom telegrafen. När kejsar Nikolaj I dog den i mars 1855, visste man detta viktiga budskap samma dag genom telegrafen
i nästan hela Europa, men i Helsingfors fick man veta det först på tredje dagen därefter. Vårt land hade då under kriget fått »optisk telegraf» med signaler på höga stänger
vid kusterna, men denna vägrade ofta sin tjänst i mörker och tjock luft. Den elektriska telegrafen inrättades i landet år 1856 och sprider nu sina snabba budskap kring avlägsna bygder.
Telefonen, ljudtråden, är en telegraf för det muntliga ordet, och genom radion kan numera den avlägsnaste torpare i ödemarken njuta den hörbara konstens skapelser och få del av de senaste världsnyheterna. I stället för att utskriva ordet med vanliga bokstäver, skriver stenografen ett tecken med blyertspenna, och detta går så hastigt, att han vid riksdagen eller andra tillfällen uppskriver ett tal lika fort som det talas. Och tidningarna skynda sig att utsprida alla nyheter samt alla enskilda tillkännagivanden (annonser).
Det var många omgångar förr, när man ville skicka ett brev med posten. Nu lägges breven med sina frimär- ken på kuvertet i postlådan, och samma avgift eller porto gäller för hela landet; ett brev till utlandet kostar litet mera. Vill man skriva några rader på öppet, stämplat kort, kostar det mindre. Med posten kan man ock skicka paket, böcker i korsband, penningar m. m. Under senare år har den snabba flygposten blivit allt oftare anlitad. Den första flygförbindelsen med utlandet inleddes 1923 och redan följande år öppnade ett inhemskt bolag regelbunden post- och passageraretrafik mellan Finland och utlandet.
Genom de snabba kommunikationerna har vårt land trätt ut ur sin sekellånga isolering och står nu i daglig förbindelse med den stora vida världen. Allt detta, den snabba postgången och de många nya postanstalterna, gör, att posten nu avsändes långt mera än förr. År 1912 avgingo omkring 126 miljoner postförsändelser, d. v. s. 40 stycken för var invånare i landet. Och detta är ännu litet, ty i flere länder räknar posten långt flere försändelser om året för varje invånare.
- ) På uppmaning av landshövdingen Ramsay undersökte
ingenjör Claes Henrik Nyberg åren 1826 — 34 på egen bekostnad möjligheten av en kanalanläggning mellan Saima och Finska viken, vilket arbete han år 1836 fortsatte på befallning av strömrensningskommittén och fastslog därunder den riktning, kanalen nu följer.