Boken om vårt land/Kapitel 197

197. Skalder och konstnärer.

Det är förut sagt, att de sköna konsterna, som glädja och förädla människolivet, äro yngst i varje folks utveckling och beteckna dess blomning. De hava samma förunderliga makt att smälta is som ett solsken om våren. Även det hårdaste hjärta måste vekna för dem. När »Vårt land» första gången sjöngs på maj fältet utanför Helsingfors den 13 maj 1848, stod hela det stora fältet runtomkring uppfyllt av folk, och det var, som om sången hade gått tvärsigenom tusende hjärtan. Då sågos tårar i många ögon, obekanta tryckte varandras händer, och fäderneslandet stod där i sin storhet och skönhet närvarande uti sången.

Det är Runeberg, som diktat »Vårt land»; det är Pacius, som satt toner därtill. Professor Johan Ludvig Runeberg föddes i Jakobstad 1804, var en tid lärare vid universitetet, men flyttade 1837 till Borgå som lärare i grekiska språket. Han hade vuxit upp, medan Franzéns visor ännu voro på allas läppar, och sjöng i början såsom Franzén om naturens skönhet. Men Runeberg var en född bildhuggare fastän han aldrig fick lära denna konst. I hans sånger och berättelser trädde snart mänskliga bilder fram så bestämt formade, som hade de varit huggna i grekisk marmor. Det var bilder av det finska folket i dess skogar, dess hemgårdar, prästgårdar och herrgårdar på landet; levande friska, kraftiga och glada bilder, bland vilka icke ens tiggaren glömdes. Sedan diktade han om en rysk livegen flicka under Katarina II och slutligen Fänrik Ståls sägner. Men sist valde han den högsta och svåraste av all diktkonst, emedan det fordrar den största självförsakelse, nämligen psalmerna. Och med dem liksom invigdes hans ande till de prövningar, vilka Gud sänder sina utkorade på jorden. Runeberg hade börjat ringa och obemärkt i armod och strid; men när hans hjässa grånat och hans förlamade arm ej mer kunde skriva, var ingen konung mera hedrad än han, och såsom en patriark från forna tider mottog han hela nordens hyllning på sin 70:de födelsedag. Han dog den 6 maj 1877, 73 år gammal. I maj 1885 reste Finlands folk över denne sin störste skald en vacker staty i Helsingfors, och denna bronsstaty är modellerad av skaldens egen son, Finlands förnämste bildhuggare Walter Runeberg.

Med Runeberg har den svenska sången i Finland — den svenska sången med det finska hjärtat — uppnått sin höjd. Borta är skalden Lars Stenbäck, vars kämpande ande slutligen sökte och fann sin ro i hans psalmer. Borta är den unga och rikt begåvade Julius Wecksell († 1907), som sökte, men icke fann sin ro förrän i glömskan. Grånad bortgick 1881 Klas Flemings sångare, Fredrik Cygnæus, från sina högtänkta maningar för konsten och fäderneslandet. Tätt i spåren efter dessa följde Zacharias Topelius, som med sin sång fyllde allt vårt land och liksom Runeberg mottog hela nordens hyllning och kort därpå bortgick (1898), 80 år gammal. I hans tonart hava andra strängat sina lyror, såsom K. R. Malmström († 1900) och Rafael Hertzberg († 1896). Ett yngre släktes tänkesätt och anda möta oss i den rikt begåvade, tidigt bortgångne K. A. Tavaststjernas († 1898) sånger och berättelser, i Mikael Lybecks († 1925) och Jonatan Reuters dikter. Under senare tid ha Bertel Gripenberg, Arvid Mörne, Hjalmar Procopé, Jacob Tegengren och Jarl Hemmer väckt uppmärksamhet genom sina vackra dikter. Såsom författare till välskrivna berättelseböcker har bland de ungas led framträtt Runar Schildt († 1925).

Den finska sången på finska begynte med Oksanens »Gnistor» (Säkeniä), vilka tända liksom morgonrodnaden en ny dag, medan Suonio, djup och innerlig, återspeglar den finska andens trängtan» Hos båda dessa skalder — professor August Ahlqvist och doktor Julius Krohn — blommar det finska språket i den nyare tidens rika fägring. En tredje sångare, storartad och djärv, hade vid deras sida trätt fram ur den låga kojan. Hari hette Alexis Kivi (Stenvall); han brast såsom Wecksell, förtärd av en brinnande själ. Och efter dem hava andra strängat den nya kantelen. Bland dem må nämnas den känsliga skalden J. H. Erkko († 1906) och Juhani Aho († 1921), vars »Spånor» i översättning flugit långt ut i världen. Bland yngre finskspråkiga författare äro mest kända och uppskattade: Santerilvalo (Ingman), Eino Leino († 1925) och Johannes Linnankoski († 1913). Och såsom författarinna intager Minna Canth († 1897) fortfarande det främsta rummet bland finska kvinnor. Bland författare, utgångna ur folkets led, äro P. Päivärinta († 1913) och S. Alkio de mest kända.

Redan katolska kyrkan hade i landet infört de sköna konsterna: — byggnadskonst (arkitektur), bildhuggarkonst (skulptur), målarkonst och musik. Men det dröjde långa århundraden, innan landet fick egna konstnärer. Här funnos byggmästare, som uppförde kyrkor, stundom värdiga i deras enkelhet, stundom fula i deras grannlåt. Här funnos träsnidare, som gjorde grova bilder, och målare, som kluddade dessa många vanskapliga altartavlor, där rövaren, icke Frälsaren, hänger på försoningens kors. Kantele fanns, spelmän funnos; men verkliga, utbildade finska konstnärer funnos ej förrän på 1800-talet. Tysken Engel och svensken Chiewitz hava först lärt oss byggnadskonsten, och nu arbeta många arkitekter med ungdomsiver på utbildandet av en egen finsk byggnadsstil. Carl Eneas Sjöstrand (född svensk) har i kraftfulla bilder utfört Kalevalas hjältar och format den minnesvård av Porthan, som finnes avbildad på sidan 352. Walter Runeberg har ärvt sin faders bildhuggarkonst och utfört bl. a. Alexander II:s monument i Helsingfors. I dessas spår ha framgångsrikt följt J. Takanen († 1885), Ville Vallgren, Viktor Malmberg och Emil Vikström m. fl.

I mitten av 1700-talet lärde två unga finnar, Isak Wacklin och Mikael Toppelius, målarkonsten i Stockholm. Men den första fullt utbildade och berömda finska målaren var Alexander Lauræus, död utrikes 1828. Från Italien återkom en ung finne, som hette Robert Ekman, och hade mod att kvarstanna som ritlärare i Åbo. Han blev målarkonstens rätte grundläggare i vårt land genom sitt föredöme och sina lärjungar. Ekman har brutit en bred väg för sina efterföljare genom de första historiska bilderna i vårt land, de första teckningarna ur Kalevala, de första trogna bilderna av det finska folket. Men alla konstnärer behöva resa utrikes för att se och lära någonting bättre. Var skulle de i sin fattigdom få medel därtill? Några konstälskande män visste råd; de stiftade år 1846 Finska konstföreningen för att understöda unga målare och bildhuggare. Då blev småningom konsten bofast i Finland. Då fingo Magnus och Ferdinand von Wright bättre mod att måla dessa ända i minsta fjäder natursanna fåglar, som tyckas sjunga på tavlan. Då målade Werner Holmberg finska landskap, där furorna susade, och när han dog ung, framträdde efter honom Berndt Lindholm, Hjalmar Munsterhjelm, Erik Lövgren, Alexandra Frosterus, Karl Emil Jansson och Adolf von Becker. — Albert Edelfelt († 1905), Gunnar Berndtson, Axel Gallén-Kallela, Eero Järnefelt, Magnus Enckell († 1925), Pekka Halonen m. fl. hava i senare tid vunnit ryktbarhet för sina bilder ur naturen, sagan och människolivet. Nu, när även styrelsen varje år utdelar reseunderstöd åt unga konstnärer, tävla finska tavlor och finsk bildhuggarkonst med god konst i utlandet.

Musiken var icke längre stum. Vid den tiden, när mången finsk tärna sjöng Fredrik Ehrströms enkla melodier vid sitt piano, inkallades en ung hamburgare vid namn Fredrik Pacius till musiklärare vid universitetet. I 40 år diktade han sköna, storartade musikstycken, utförde med sina lärjungar andra länders musikaliska mästerverk och blev så i vårt land den högre musikens grundläggare. Minst 12 melodier äro skrivna till »Vårt land» men melodien av Pacius har segrat över dem alla. I hans fotspår trädde yngre musikdiktare: Karl Collan med Vasa marsch och Savolaisen laulu, Filip von Schantz, som drömde om ädla storverk, och tonsättaren Martin Wegelius († 1906), stiftaren av musikinstitutet i Helsingfors. Senare tider ha givit oss R. Faltin, R. Kajanus, Karl Ekman, Jean Sibelius och Armas Järnefelt, av vilka Sibelius vunnit den största ryktbarhet.

Slutligen har även skådebanan, teatern, som så länge varit en främmande gäst, blivit bofast i landet. Finska språket talas och sjunges nu ifrån scenen liksom det svenska. Såsom fordom den första finska sångerskan Johanna von Schoultz, så hava i senare tid Alma Fohström, Aino Ackté, Ida Ekman och andra sångfåglar från den finska norden vunnit rykte i världen. Det fordras en inre kallelse, ett långt och strängt arbete, mod och ihärdighet för att som konstnär uppfylla nutidens anspråk. All sann konst är en spegel, där tidevarvet skådar det bästa av sig självt i en renad, förklarad dager. Och så är konsten visst en hög och ädel Guds gåva. Men träda de onda lustarna fram däri, hur fagert de än må sminka sitt anlete, då är konsten ej mera sann, då är hon Guds fiende, icke hans tjänarinna. Och därför må vi se till vilken herre vi tjäna, att icke ljuset i oss må förvandlas till mörker. Ty, säger profeten (Es. 2: 16. 17), Herrens dom skall gå över allt, som är skönt att skåda, och han allena skall vara hög.