Boken om vårt land/Kapitel 199

199. Hemkomsten från skolan.

Solen sjunker bakom björkarna ned i den lugna sjön. Där är guld i vattnen, svalka i luften; himmelens frid över allt mitt land.

Nu är juni månad, häggarna blomma, alla fåglar sjunga i skogen. Jag återvänder från skolan tillbaka till hemmet. Vägen blir mig så lång, hjärtat blir mig så fullt. Jag vill tänka på något annat, medan jag än har ett stycke kvar till backen vid kyrkan.

Vad allt har jag icke lärt och sett, sedan den morgonen förr, när jag klev på stegen där hemma och tänkte på det obegripliga ordet vårt land! Nu känner jag det; — ja, det vill säga, jag känner ett litet hörn därav; den första bokstaven av en lång läxa. Men jag vet nu, att det är värt att älskas och varför vi älska det. Min fader i himmelen, låt mig få lära mycket, mycket mer om mitt fädernesland, på det att jag må bliva det värdig och kunna tjäna det i hela mitt liv!

Huru förunderligt Gud dock har skapat detta land och välsignat dess armod! Så hårt, så kallt, så fattigt, avlägset, gömt och glömt, och dock det skönaste, bästa, rikaste, gladaste land för oss! Vad är det med ett land, där människan i en beständig sommar sätter sig mätt vid naturens färdigt dukade bord? Allt bjuder det henne, men icke den glada äran att skapa någonting nytt och bättre, icke det starka medvetandet att kunna försaka, icke den fria känslan att vara ingens slav. Jag vill vara naturens herre och icke dess snyltgäst. Jag vill vara Solgrim, som fick det öde landet och omskapade det till en lustgård. O, min moder, du hade rätt: detta är någonting värt att leva för.

Och’ detta folk, som Herren Gud har ställt här att bryta stenar vid världens ände, vad jag älskar det i dess lugna kraft! Det är sådant natur och öden ha gjort det; ett skrovligt, gammalt träd på en stenbunden mark. Men när vi bortrensa de torra kvistarna, när vi skaffa det luft och ljus och breda frisk, ny jord kring dess rötter, se då skall det skjuta gröna toppar, då skall det blomstra i frisk ungdom. När jag tänker på vad detta folk genomgått, utan att dö, vad det burit, utan att brista, och försakat, utan att misströsta; då föreställer jag mig, att det aldrig kan brytas, så länge dess rot är frisk. Det finnes endast en fiende, som kan döda det genom att utmärgla dess kärna, och han heter Veklighet. Men se, då står åter det hårda, kalla, fattiga landet runtomkring och säger: arbeta! Det förvekligade folket vaknar som ur en dröm, finner sig naket på drivorna, igenkänner sig själv och lever.

Ju mera jag tänker på vad jag läst om detta folks framfarna dagar, desto bättre förstår jag huru underbarligen Gud har ledsagat det genom djupa, mörka dalar till ljuset på höjderna. Det tillhörde en stor och talrik, men fattig, okunnig, kring halva världen förskingrad stam. Hade nu Gud överlämnat det finska folket ostört åt dess egen kraft, så skulle det ju hava blivit en sådan eländig, förkommen spillra av mänskligheten, som nu de olyckliga, bortdöende folken i Sibiriens ödemarker. Men Gud hade nåderikt utkorat detta folk bland så många dess stamförvanter. Varför? Det vet jag icke; kanhända därför, att han hos det nedlagt från början högre gåvor, än hos de andra. Så ledde han dess vägar längre västerut, där det kom i beröring med de slaviska och germaniska folken. Där lade Gud det under ett främmande svenskt välde, tillräckligt starkt för att vara dess stöd, men icke nog stort eller mäktigt för att uppsluka det. Och bundet, såsom ett ungt träd, vid detta stöd, tillväxte det finska folket, härdat i svåra stormar. Dess grundlynne är österländskt, asiatiskt; men sedan det fått det bästa, som Europa kunnat giva det: kristendom, samhälle och fri, mänsklig odling, bär det österland och västerland båda inom sig. Av sådana folk kan Gud göra något. När då tiden var fullbordad, lösgjorde Gud det förra bandet med Sverige och knöt folket i ett nytt band med Ryssland, likasom för att åter hänvisa det på dess ursprung. Ty där tyckes Guds mening vara alldeles uppenbar, nämligen att det finska folket skall bliva en lärare och föresyn för många bortkomna stamförvanter, medan det själv gör sin stams egendomlighet fruktbar för mänskligheten. Och när det en gång vuxit till 12 millioner. . .

Jag ser mitt hem, jag ser det, fönstren glimma på avstånd i aftonsolen! Där är vår egen beteshage, där är vår åker. Jag kan se gärdesgården, grinden, ladugården och brunnen. Där står hon kvar, den gamla nedrökta rian med den sotiga dörren, där jag brukade hoppa jämfota i halmen. O, vad allt är sig likt, och vad allt är vackert! Röda ladan har fått ett nytt tak; bron över bäcken är nyss omlagad. Så. . . nu skymma de höga granarna gården! Vad vägen är lång! — lång! lång! lång! Hör, där skäller en hund. Det är Musti, ja, jag är säker därpå, han vädrar min ankomst. Vägen kröker sig; här äro de gamla asparna, där kråkorna bruka samlas om kvällen. Framåt, framåt, — o, att jag kunde flyga! Och nu ser jag grinden, gården, trappan alldeles nära. Någon kommer på vägen. . . hon breder ut sina armar. . . det är min moder, min älskade moder, som möter mig. Vad jag är lycklig, min Gud; du har givit mig allt, — moder, hem, fädernesland. O, Gud vare lovad!