Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

20. Kallankari.


(Österbotten.)

Långt i havet utanför Finlands västra kust finnas klippor och grund, där fiskare sommartid fånga strömming. Några av dessa grund ligga under vattenytan och utprickas med långa stakar, som kallas remmare. Fiskaren utlägger om kvällen sina nät, ankrar sedan på grundet och sover i båten. Nästa morgon vid solens uppgång lyfter han ankar och upptager näten. Då är det vackert att redan långt under vattnet se de silverglänsande strömmingarna hänga i nätmaskorna, och stundom glimmar nätet alldeles vitt. Men Bottenhavet är aldrig att lita på, och därför måste alltid någon hålla vakt i båten om natten. Då händer, att oförväntat en storm sticker upp och sjön begynner att bryta mot grundet. Fiskarbåten hinner icke alltid lyfta sitt ankar; linan måste kapas, näten lämnas i havet, och båten länsar undan för stormen* vart det än bär, för att rädda livet. På detta sätt kunna fiskarbåtarna drivas många mil än mot Sverge, än mot de finska kusterna, och då mista fiskarna sina dyra nät och hela sin fångst.

Andra fiskelägen bestå av kala klippor i havet, och ett sådant är Kallankari, som ligger utanför Kalajoki socken i Österbotten. Där äro två långa hälleberg i sjön, bebyggda med fiskarkojor och ett hus, som begagnas Som kyrka. Intet träd, intet gräs trives på sådana kala klippor, som beständigt piskas av vinden och havsvågorna. Endast i några gömda skrevor finner man ett grönt strå, en torva med gräslök eller en tvinande blomma. Runtomkring brusar havet, de skriande måsarna uppsnappa avskrädet av den rensade strömmingen och kivas om rovet med magra hundar, som stryka kring stränderna.

Vintern om äro dessa klippor öde och betäckta av snö. Knappt har isen smultit om våren, innan den ena fiskarbåten efter den andra anländer och de övergivna kojorna åter befolkas. Då är där hela sommaren ett rörligt liv med ständigt arbete på det oroliga havet. Barnen bygga dammar vid stranden, båtar komma och fara, fisken insaltas i tunnor och fjärdingar. Stundom stiger ur båten en präst för att predika Guds ord för fiskarfolket. Men i september, när regnet strömmar, stormen viner och nätterna bliva mörka, söker sig åter den ena båten efter den andra tillbaka till hemstranden. Kojorna övergivas, måsarna skria av hunger, och det öde havet stänker allena sitt vita skum mot de ensliga klipporna.