Boken om vårt land/Kapitel 24
|
(Egentliga Finland.)
Hela sydfinska kusten är genomskuren av långa och smala havsvikar, i vilka åar utströmma från de högre belägna sjöarna. Men icke allt vatten rinner fram längs jordytan; en del silar sig in i marken och genomdränker de undre jordlagren. Och, där dessa vattendränkta lager ligga djupare ned, vet man sällan av deras tillvaro. Blott då man gräver brunnar, kan man märka, huru mycket vatten finnes i jorden; den är nämligen vattendränkt till samma höjd som vattenytan i brunnen.
En del av Uskela socken består av lös lerjord, som ge-nomflytes av en å, vilken utfaller i Halikkoviken. Vid dess mynning ligger Kimito ö, som skiljes från fastlandet genom två sund, Sandö ström och Kimito ström. Vid stranden av ån är leran i sina understa delar ofta mycket vattendränkt. En morgon år 1770 såg folket i prästgården med förundran och skräck, att en lång djup klyfta i jorden under natten hade öppnat sig tätt invid gården, och, hade den rämnat några steg längre, skulle husen hava instörtat. Denna händelse var längesedan glömd, när år 1824 ett nytt jordras inträffade och socknens gamla träkyrka hotade att instörta, så att den måste rivas ned. En dag i maj 1827 hördes ett underligt dån, jorden öppnade sig, och en stor åker, hörande till Veitakkala säteri, rasade in. Jordraset sträckte sig över 8 hektars vidd, en del av vägen till Sankt Bertils kapell störtade ned i klyftan, och luften uppfylldes av illaluktande ångor, som den vattendränkta leran gav ifrån sig. Vid stranden av ån stod en kvarn, och den stjälpte med bakväggen nedåt. Mjölna-ren var i kvarnen och led ingen skada, men, när han i förskräckelsen ville skynda ut, fann han ej rätt på dörren, ty den låg nu uppåt över hans huvud.
År 1843 den 1 juni kl. 7 på morgonen dämdes plötsligen ån av ett nytt jordras, så att vattnet först klockan 3 på eftermiddagen kunde finna ett avlopp. Vid detta tillfälle sjönk större delen av den gamla begravningsplatsen med sina döda i jorden. Sedan den tiden hava ett par mindre jordras inträffat. Trakten är bördig och väl odlad, och då inga människoliv gått förlorade, har man snart åter glömt den förlust av egendom, som jordrasen åstadkommit. Mycket mera skadar det vatten, som genomdränker jorden och sålunda alstrar dimmor och frost.