Boken om vårt land/Kapitel 27
|
(Satakunta.)
Pyynikki är en hög, brant och vacker ås i närheten av fabriksstaden Tammerfors. Där har man den skönaste utsikt över kullar, dalar och sjöar. I norr utbreder Näsi~ järvi sin vida, blanka vattenspegel, som på några ställen säges vara över 50 meter d jup, och i söder smyger sig Pyhäjärvi i leende fjärdar mellan de höga stränderna. Mellan dessa båda sjöar, från Näsijärvi till Pyhäjärvi, brusar den breda och mäktiga forsen, Tammerkoski, som givit staden sitt namn.
Denna flitiga stad utbreder vid forsen sina stora fabriker och sköna trädgårdar. Där ser man alla dagar om sommaren ångfartygens rök på sjöarna och hör de aldrig sovande vattnens dån både vinter och sommar. Tidigare
— innan forsens vatten ännu tagits helt i bruk för fabrikernas behov — kunde man se en engelsman stå på bron över forsen, tåligt väntande med sitt metspö i handen. Han hade icke rest två hundra mil för att meta mörtar och abborrar, han metade laxar, och fick han en lax på sin krok, kunde han åter stå dagar och veckor i tålig förbidan på nästa lyckliga fångst.
Allt detta stör icke Pyynikki ås. Där är ensligt och lugnt; den larmande forsen, de bullrande fabrikerna överrösta icke vindens sus i de mörka tallarna. Täcka bostäder äro byggda vid sluttningen. Förr visste folket flere sagor om Pyynikki. Man trodde, att där fanns en haltia eller bergsrå, som bott där i många tusen år och kallades Pyyni kkigubben. När det var månsken och dimma på berget, tyckte man sig stundom se Pyynikkigubben stå där uppe och betrakta staden, liksom undrade han, vad människorna där hade för sig. Kanske var det endast en krokig tall eller en besynnerlig sten, som stod där i månskenet. Men detta trodde icke folket: det trodde på Pyynikkigubben.
L,ånga rader av härliga sjöar flöda från norr in i det stora, djupa Näsijärvi och därifrån genom Tammerkoski till Pyhäjärvi. Dit strömma åter andra långa rader av sjöar från öster, och alla dessa vatten rinna sedan västerut genom nya sjöar, till dess att de utfalla genom Kumo älv i Bottniska viken. Från Pyhäjärvi till Kulovesi strömmar stolt och skummande Nokia fors (Emäkoski). Där är en storartad och dyster natur: brådstupande klippstränder, bevuxna med mörka, slokande granar. Mellan dem störta vattenmassorna ned i ett djup, som man icke ser ifrån forsens branter, men varifrån man hör ett dån såsom avlägsen åska. De lugna, fridsamma sjöarna hava alldeles förändrat sitt lynne, när de kasta sig ned utför Nokia fors. Där tumla brådskande, vita vågor beständigt över varandra, och vandraren stannar betagen av undran däröver, att de nyss så saktmodiga fjärdarna kunnat förmås till en så rasande vrede. Men också denna stolta fors måste tjäna människan, ty vid dess sida är en stor fabrik, som slipar trä, för att man sedan må kunna göra papper av trämassan.
I en annan trakt av Satakunta, icke många mil från Nokia, är Kyröskoski (Kyrö fall), där Ikalis sjöar kasta sig bröstgänges utför en brant klippränna i Tavastkyrö socken. Bergen äro högre, fallet mera stupande och rännan smalare här än vid Nokia. Runtomkring äro mo och ödemark, djupa, ensliga dalar och skogbekransade höjder. Kyröskoski brusar en halv mil på sidan om stora landsvägen. Många resande anse det löna mödan att här avvika från vägen, i synnerhet om våren, när sjöarna svälla. Då tyckas de skummande virvlarna varje ögonblick vilja bortspola fabriken och kvarnarna, som varit djärva nog att ställa sig invid fallet och tyckas hänga däröver. Men kvarnarna och fabriken stå kvar, människan tvingar det starka fallet att vara hennes tjänare; det måste mala säden till mjöl och granveden till trämassa, som i sin tur förarbetas till papper. Stundom ser man också en oförvägen gosse luta sig ned vid bergskanten och dricka ur fallet. Han är bekant med Kyrös virvlar. Det man dagligen ser har intet förskräckande.
Någon gång händer det sällsamma, att Kyrö fall sinar ut vid början av vintem och blir torrt, så att man kan gå torrskodd över den steniga bottnen. Då har man funnit yxor och andra redskap, som förlorats i vattnet. I början kunde man icke förklara, varför vattnet upphörde att strömma. Men då blev man varse, att en stark nordlig vind hade upprivit isen på sjön och hopat ismassorna i den trånga och grunda fjärden ovanför fallet. Därav dämmes vattnets utlopp för någon dag, och fallet blir torrt.
Man har också den sägen om Kyrö fall, att under forna krigstider många människor omkommit där. Landet blev överfallet av fiender, och en ung bonde blev tvungen att styra deras båt över den övre sjön. Men, när han nalkades fallet, styrde han båten in i det starka strömdraget och hoppade själv upp på en klippa vid stranden. Strömmen fick makt över båten och störtade den med alla, som voro där, i det brusande fallet.