Boken om vårt land/Kapitel 29
|
(Tavastland.)
Saarijärvi socken är full av naturskönhet och har detta företräde gemensamt med de flesta orter i det inre av landet. Ingenting kan mäktigare röra vandrarens sinne än djupet av de omätliga öde skogarna. Man vandrar i dem som på bottnen av ett hav, i en oavbruten, enformig stillhet, och hör blott högt över sitt huvud vinden i gra- narnas toppar eller de skyhöga furornas kronor. Då och då anträffas, lik en nedgång till underjorden, en skogssjö till vars brådstupande, trädbevuxna bädd aldrig en vindfläkt irrat, och vars yta aldrig krusats av annat än abborrens lek eller den ensam jagande lommens simning? En himmel välver sig djupt under vandrarens fötter, lugnare än den synes där uppe, och likasom vid ingången till evigheten tycker man sig vara omgiven av andar, vilkas gestalter man söker med ögat, och vilkas viskningar örat varje stund väntar att uppfånga.
Åt ett annat håll hör man ljudet av en skogsbäck. Man går ditåt, man tycker sig vara helt nära och ser dock intet annat än den ljungbevuxna sandmon och stam vid stam av de furor, den bär, tills på ett käppkasts avstånd den motsatta stranden börjar röja topparna av sina björkar. Först då, när man nått randen av mon, ser man en skymt av den glittrande böljan mellan löven. Fattar man med högra handen roten av en björk för att trygga sitt nedstigande, så kan man med vänstra handen stöda sig på de översta grenarna av en annan. Har man nått bäcken, ser man över sig ett blott några få famnar brett bälte av himlen, och på båda sidor har man en ogenomskådlig vävnad av löv och stammar.
Hinner man, efter långa vandringar mellan enformiga träd på mon, omsider dess gräns, så framstå såsom genom en förtrollning sjöar vid sjöar med lövrika holmar och uddar, strömdrag, fält och kullar i en tavla av den största växling och omfattning. Förvånande äro de skiftande massor av ljus och mörker, man med en enda blick kan omfatta, från de nästan svarta granarna i den sumpiga dälden till tallskogen, som vidtager ovanom den, och björkarna, som i en krans omgiva foten och sidorna av det överst uppstigande berget. En ännu större skönhet får allt detta, då solskenet-en sommardag, brutet av molnen, i ständig skiftning spelar däröver . . .
Runeberg.