Boken om vårt land/Kapitel 31
|
(Savolaks.)
Vida över östra Finlands dalar utbreder Saima sina blå vatten. Det är icke en enda inom sig avslutad sjö såsom Ladoga eller Enare eller Uleå sjö. Saima kallas de stora vattenspeglar, som norr om Finska viken och väster om Ladoga upptaga en lång rad av sjöar, fjärdar, vikar och sund. Alla dessa vida vatten hänga tillsamman och strömma söderut, det ena in i det andra, till dess att de slutligen uttömma sitt flöde i Ladoga genom den stora och strida floden Vuoksen.
Nu finnas utprickade farleder för båtar, galeaser och ångfartyg på dessa långa, slingrande vatten. Man seglar från den ena fjärden in i den andra, många mil framåt förbi otaliga öar, uddar, näs och skiftande stränder, alldeles som i en skärgård vid Jiavskusten. Väl ser man i Saima
land åt alla sidor, men på de stora fjärdarna synes landet i blånande fjärran. Vattnet är så genomskinligt, att man vid klart och lugnt väder ser bottnen på betydliga djup. Och i detta ljusa vatten speglar sig himlen så ren, de små vita molnen segla som duvor i djupet av sjön. När det är varmt om sommaren, synas sjöarna djupt högblå. Från höjderna stiger här och där en lätt rökpelare upp mot himmelen: det är röken från en stuga, som skymmes av granarna. På ett annat håll vilar en tunn sky över skogstopparna: det är röken från en sved på åsarnas sluttning. Över dessa lätta rökmoln lägga sig vattenångorna i den varma luften och åstadkomma det fina töcken, som kallas solrök. Och solröken ligger som det tunnaste flor över alla höjder, stränder och vatten; den gör, att allting synes så mjukt, som vore det inlindat i bomull. Då utbreda sig de stora, sköna, djupblå vattnen såsom glänsande speglar, infattade i florshöljda, mörka ramar; och detta är så vackert, att i hela naturen knappt finnes något vackrare.
Icke alla sjöar äro så skönt djupblå och så behagliga för vandrarens ögon. Vattnet är icke lika genomskinligt i alla, och luften giver ej samma stämning i alla trakter om sommaren. Men den, som en gång sett Saima eller Näsijärvi eller Mallasvesi eller Roine eller andra sådana blå sjöar — ty sådana finnas oräkneligt många, —kan aldrig förgäta en sådan anblick. Den går till hjärtat, och människan måste ju tacka sin allgode Skapare, som berett henne en så skön bostad på jorden. Fastän all denna skönhet är av så kort varaktighet; — fastän Gud låter allt levande omskifta i grönska och vissnande, på det att människan ej må förälska sig i jorden och glömma sitt hem i himmelen; — så behåller man alltid ett gott och kärt minne av en så ljuv fägring. Hösten kommer, stränderna gulna, Saima går i vita vågor för stormen. Efter en tid är allt fruset, drivorna tynga granens grenar, och det blå vattnet är vit is. Men då stå ännu barrskogarna gröna likasom en förhoppning mitt uti döden, och vandraren i sin päls ser ut mot det stora vita isfältet och lyssnar, om han icke snart skall höra den första lärkan kvittra. Han tänker på våren, när Saima åter är blå, när spegeln ar fejad och ramen där runtomkring åter är mjuk av det tunna, töckniga floret, som hänger på grantopparna . . .