Boken om vårt land/Kapitel 33
|
(Savolaks.)
Herrens röst går ovan vattnen.
Ps. 29: 3.
Vuoksens första utflöde ur Saima liknar mera en bred vik än en flod. Man märker knappt, när strömdraget börjar mellan några holmar \ insjön, som där är 80 meter bred och 13 meter djup. Vid en av dessa öar, Kalliosaari, ökas´ strömmen. Vid Niskasaari smalnar den och går redan så stark, att långa, glänsande band synas på vattenytan. Därefter kröker sig floden; banden på ytan börja gå i vågor med buktande ryggar. Längre ned blir strömmen dubbelt bredare, bruset starkare, ytan fläckvis skummig. Snait smalnar den åtei och störtar sig, höljd i snövitt skum, utför den första stora forsen, Tainionkoski, som även kallas »lilla Imatra» Här finnas stora fabriker, som
drivas av forsens vatten. Nedanför Tainionkoski lugnar sig floden något, men är ännu ganska strid, så att färjan måste gå snett över strömfåran. Vid Linnankoski hör man redan det väldiga dånet av Imatra.
Ett finskt ordspråk säger: »Det finns tre dystra skogar, tre höga berg och tre stora vattenfall, men ingenting kan förliknas vid Vuoksens fall, Imatra». Strömmen, som ovanför fallet är 200, ställvis ända till 400 meter bred, sammanpressas här i en bergsklyfta, som icke är mer än 30 meter bred, och störtar utför en höjd av 10 meter genom en ränna av 350 meters längd. För en så stor flod som Vuoksen, vilken i var sekund nedför 500 tusen liter vatten, är detta fall fruktansvärt. Vattnet har på varenda punkt förlorat sin färg: det forsar icke mer, det likasom blinkar förbi med en förfärande hastighet. I mitten av rännan möter det klippor på bottnen och uppkastas i vita pelare; men innan den ena pelaren hunnit lyfta sig, kullkastas den av en annan. Vattnet rusar högt emot klippväggarna och sönderbrister i skum; den ena skumväggen bortspolas strax av den andra. Där är allt fradga, brus och svindlande fart. En dimma av duggregn står över fallet natt och dag, och när solen står lågt på himmelen, skiftar dimman i regnbågens färger.
Imatras åsklika dån höres på mer än en halv mils avstånd, och invid fallet har man svårt att höra en annans röst. Det är lätt att kasta en sten från den ena stranden till den andra, men det starkaste rop kart icke höras däröver. Bergen darra under vandrarens fötter, och, när han upplyfter sina ögon efter att en stund hava sett ned i fallet, tyckas klippor och skogar dansa förbi. Intrycket är så starkt, att nervsvaga personer lätt få svindel och känna en besynnerlig lust att störta sig ned i det fradgande djupet.
Laxen går uppför de stridaste forsar, men i Imatra är det slut med hans styrmanskonst. Upp kommer han icke, men väl händer, att han mot sin vilja ryckes ned utför fallet. Stundom ser man timmerstockar nedflyta och försvinna som spånor i skummet för att åter bliva synliga nedanför fallet. Då visa de många märken av de stötar de fått, när de under den rasande farten törnat mot bottenklipporna. Ingen jätte skulle kunna stå emot Imatras störtvåg.
Det stora fallet bör ses ifrån båda stränderna. På västra stranden, som är högre och bevuxen med lummig björkskog, finnes ett prydligt värdshus med utsikt över den skummande forsen. Den östra stranden består för det mesta av kala klippor; mellan dem växa tallskog, enrisbuskar och ljung. I klipporna finner man talrika jättegrytor. De hava svarvats i berget av stenar som fordom kringförts av vattnet. Sådana jättegrytor finner man 8 meter högt över den nuvarande forsen, vilket visar, att Imatras vatten en gång brusat fram över den mark, som nu bildar östra stranden. Sedermera har strömmen urholkat åt sig en ny fåra och hopträngt sig mellan klippväggarna.
I närheten av Imatra finner man egendomliga stenar, vilka se ut, som om de vore svarvade av vattnet. De äro emellertid knölar av ett kalkaktigt ämne, som bildat sig i leran vid den tid, då den avsatte sig på havsbottnen. Resanden beundrar deras märkvärdiga former och medför dem gärna såsom minnen från Imatra.
Det finnes i världen många högre vattenfall än Imatra, men endast få, som hava en större vattenmassa och så sköna omgivningar. Därför strömma årligen tusentals resande hit såväl från vårt land som från utlandet för att beskåda fallet. Över detta har man byggt en smal järnbro, och, när kvällarna bliva mörka, brukar man belysa de virvlande vattenmassorna med elektriskt ljus. Vackrast är dock Imatra i månljus, eller då det lyser skimrande vitt i sommarens solsken.*)