Boken om vårt land/Kapitel 34
|
(Karelen.)
Mången tror att detta land är sådant det alltid varit, och att det alltid skall förbliva sådant det nu är. Men understundom låter oss Gud ännu se huru jordytan förändras genom naturkrafterna.
Sedan Vuoksen störtat sig ned utför Imatra, fortfar den att bryta sig väg genom många forsar och strida fall. Den kröker sig nu åt öster, men utvidgar sig i sitt nedre lopp till en rad av smalare och bredare sjöar, förbundna genom kortare strömdrag. En av dessa sjöar, mellan 9 och 10 mil från Vuoksens utflöde ur Saima, heter Suvanto och var för icke många år sedan nära 4 mil lång samt ganska djup. Suvanto utföll den tiden i Vuoksen genom ett näs, som heter Kiviniemi. Men i öster sträckte sig Suvanto helt nära Ladogas strand och avstängdes från denna stora sjö endast genom en 300 meter lång och 12 meter bred sandås vid Taipale by.
- ) Imatra är inte numera vad det fordom var. En
betydande del av vattnet har letts in i en konstgjord flodbädd på sidan om forsen, där det får driva stora och för landet nyttiga fabriker. Men när fabrikernas väldiga maskiner vila, händer det att vattenmassorna igen tillåtas att störta sig utför fallet, och då återfår Imatra sin beundransvärda prakt.
Nu var Suvantos utlopp vid Kiviniemi grunt, och det hände, att dess vatten steg ganska högt om vårarna och skadade böndernas ängar. Dessa hade flere gånger varit betänkta på att gräva igenom Taipale ås för att fälla Suvanto.
År 1818 om våren stod vattnet i Suvanto så högt, att det nästan gick upp till åsens brädd, och på andra sidan om åsen stod Ladogas vatten 12 meter lägre. Detta tyckte bönderna vara ett gott tillfälle att avtappa någon del av Suvantos överflödiga vatten och få sina ängar torra. Taipale byamän grepo till sina spadar, och det dröjde icke länge, innan de grävt en liten ränna igenom åsen. Suvantos vatten började också strax att rinna igenom rännan ned till Ladoga. Bönderna tyckte detta vara nyttigt och nöjsamt, fägnade sig åt den lilla strömfåran och gingo om kvällen förnöjda hem.
Men snart begynte vattnet skära åt sig en allt bredare ränna uti den lösa sanden. Ju bredare rännan blev, desto mera vatten strömmade in och fick fart av den starka sluttningen emot Ladoga. Inom få timmar var där en brusande fors, som blev större med var minut och rev med sig stycke efter stycke av sandåsen. Bönderna hörde bruset till byn och undrade, vad det månde vara. Snart märkte de faran, och nu ville de dämma forsen, men det var för sent. Där blev ett förfärande vattenfall. På Suvantos lugna spegel förvandlades snart det första lilla strömdraget till en skummande flod, som i sin vilda framfart ryckte med sig hundraåriga furor, stenar, gyttja och många hus. Ingen blund kom den natten i folkets ögon.
En bonde klev på taket av sin stuga och hann knappt ned, innan stugan bortfördes av strömmen, och endast tuppen hördes gala på spillrorna långt ute i L,adoga. En annan bonde vid övre Suvanto visste icke av händelsen när han om morgonen gick ut att gärda sin åker vid sjön. Han ville till frukosten ha sitt gärde färdigt, men huru han gärdade, kom han aldrig till stranden, ty sttanden vek undan allt längre bort. Suvanto uttömdes på ett enda dygn, så att endast djupaste gölen blev kvar. Allt det övriga var förvandlat till en flod, som efter hand blev nära en mil lång och 22 meter bred på den gamla sjöbottnen. Suvan- tos förra utlopp vid Kiviniemi torkade ut; många fiskar stannade kvar i gfoparna och togos med händerna. De gyttjiga stränderna blevo förvandlade till bördiga ängar. Stugor byggdes, där vattnet förut var två famnar djupt. På Suvantos förra botten fann man många fordom förlorade saker och även trästubbar, varav man kunde förstå, att sjön en gång förut varit torr.
När Suvanto blivit så betydligt utfälld, stod den djupaste delen därav, som ännu finns kvar, mer än 6 meter lägre än Vuoksens yta på andra sidan om Kiviniemi näs. Vuoksens överflödiga vatten gjorde kringliggande trakter sumpiga och därför beslöt man att åter avleda en del av vattnet igenom Suvanto. Därtill behövdes endast att ge-nomgräva Kiviniemi näs, som är 222 meter brett. Och detta skedde år 1857 me& mera klokhet och varsamhet än taipaleböndernas arbete. Först bortfördes näsets översta jordlager. Sedan grävdes en mängd små rännor från Vuoksen till en liten sjö, Kotilampi, på näset. Dessa rännor lät man vattnet småningom fördjupa, och den 17 september kl. 12 på dagen borttogos dammarna. Tre tusen åskådare stodo nyfikna på stranden, men deras vänr tan blev länge sviken, ty vattnet forsade sakta igenom rännorna. Först under natten blev fallet starkare, nu förde det stora jordstycken med sig, och andra morgonen såg man den stora Vuoksen strömma ut genom Suvanto, i stället för att Suvanto fordom strömmat ut genom Vuoksen. Nu förvandlades hela Suvanto jämte Taipale ström till ett nytt utlopp för Vuoksen, och flodens förra två ut-loppsgrenar blevo mycket förminskade. Så hava människohänder visat väg för naturkrafterna och alldeles förändrat traktens förra utseende.