Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

44. Lapplands guld.


Vid den tid, då så många människor begåvo sig till Kalifornien och Australien för att söka guld i avlägsna världsdelar, begynte man även i det fattiga Finland få höra rykten om guld i Lappland. Det hade länge varit en sägen, att en lappgubbe funnit ett stort stycke guld, men icke velat omtala stället. År 1837 hittades vid stranden av Kemi älv stenar, i vilka fanns gediget (rent) guld. Detta gav Finlands styrelse anledning att utsända kunniga män för att undersöka bergstrakterna i den höga norden och på detta sätt utröna, vad man borde tro om folkets berättelser.

I mer än tjugu år sökte man guldet förgäves. Det fanns visserligen i många av Lapplands strömmar och bäckar, men det fanns i de allra minsta och tunnaste fjäll, så att man, när man urvaskat sanden en hel dag, kunde finna ett guldfjäll, som knappt kunde ses med blotta ögonen. Då fick man höra, år 1867, att norrmännen funnit guld vid stränderna av gränsfloden Tana i Lappmarken. Finska regeringen utsände ånyo kunniga män, och de funno mera guld. I Uleåborg voro två sjömän, Ervast och Lepistö, som förut sökt guld i Kalifornien. Dessa togo sin ränsel på ryggen och begåvo sig om sommaren 1869 ensamma ut i Lapplands ödemarker. Där begynte de vaska sanden i floder och bäckar, och när de återvände om hösten hade de funnit guldsand till ett värde av 6,000 mark i penningar. Nu utbredde sig ryktet om Lapplands skatter; många beredde sig att söka en hastig rikedom. En förordning utkom, att ingen skulle få söka guld utan regeringens tillstånd, och att en viss andel av vinsten skulle tillfalla finska kronan.

Om sommaren 1870 voro redan många guldsökare församlade vid stränderna av Ivalojoki, där de båda sjömännen funnit det mesta guldet. Mycket löst folk ditströmmade i hopp att få skära guld med täljknivar. Men de flesta bedrogo sig och vände tomhänta tillbaka, sedan de slitit mycket ont. Därför hade också de förståndigare förenat sig i bolag, som delade arbetet och vinsten. Några bland dessa bolag funno så mycket, att resa och arbéte voro väl betalda; andra funno mindre. År 1870 utvaskades inalles IQ kilogram guld till ett värde av över 60,000 finska mark. År 1871 visste man ordna arbetet klokare, och då utvaskades 56 kilogram, som inbragte 175,000 mark i penningvärde. Sedan har man alla somrar funnit guld vid Ivalojoki. Mängden av utvaskat guld uppgick vid slutet av år 1900 till omkring 434 kilogram, i penningvärde 1 miljon 392 tusen mark. Under senare år ha guldvaske- rierna varit mindre givande än tidigare. Numera har man dock funnit guld i närliggande berg, och bolag hava bildats för att bearbeta dem.

Hastig rikedom har sällan bestånd, och mången, som övergivit sitt säkra yrke för att löpa efter det osäkra guldet, har sedan fått vända fattig och sjuklig tillbaka. Den, som vill giva sig ut i ödemarkerna, måste hava hälsa, mod, ihärdighet och bereda sig på ett tungt arbete. För kronans tjänstemän byggdes vid Ivalojoki ordentliga hus, men giildgrävarna fingo i början bo i tält eller illa uppförda kojor. Alla måste bana sig väg över kärr, sjöar, berg och floder, där ingen väg, ingen bro, ingen gård finnes, och där man måste vandra långa sträckor till fots eller staka sig uppför forsarna. Det är också lång väg till alla slags livsmedel; här är brist t. o. m. på fisk och fågel, varpå det övriga Lappland är rikt om sommaren. Vandraren plågas av mygg och solhetta om dagen, av frost om nätterna. Han måste sköta sig själv som vildarna göra och stundom söka skydd i bergskulor, snödrivor eller på öppna fältet.

Men nära Ivalojokis mynning vid Enare sjö finnas de trevna finska nybyggen, som Castrén beskrivit, med åkrar och ängar, hästar och kor. Nybyggarna hava det bättre och lyckligare än mången guldsökare. Där kan man se, vari Finlands rätta rikedom består, nämligen i det ödmjuka, tåliga, ihärdiga arbetet på jordbruk och andra nyttiga näringar. Medan guldsökaren under många faror letar sin ovissa lycka, lägger sig nybyggaren varje afton lugn till sin vila, och Guds välsignelse hägnar hans torftiga bo.