Boken om vårt land/Kapitel 45
|
I Naturens bok ha vi läst om växterna. Det är en fröjd och en lärdom att se hela skapelsen prisa Gud. Men här skola vi endast tala om växternas utbredning i vårt land med dess hårda klimat.
Det är ganska underbart att se den levande naturen strida mot polens köld. Den, som reser i Finland från söder till norr, ser växtlivet småningom försvagas. Och tvärtom den, som reser från norr till söder, ser växtlivet småningom tilltaga i mångfald och styrka. Vi skola föreställa oss, att vi resa från norr till söder.
I den yttersta finska norden, vid Tan as stränder och norr om Enare sjö, är naturen likasom morgonsömnig och aftontrött. Allt växande börjar sent, mognar hastigt och vissnar tidigt. Inom få dagar i slutet av juni är allt grönt; inom få dagar i början av september är allt åter gult. Däremellan skyndar sig allt att på den Skörta tiden hinna leva och växa natt och dag. Renlaven, brungröna mossor och låga ris betäcka ymnigt fjällens sluttningar. Gräsen och några få blommor smycka flodstränderna med en livlig grönska, men av de högre växterna finnas icke många sorter. Gråulliga videbuskar hänga över strandbräddarna, och mellan kärrtuvorna framtittar den vita hjortronblommani, som endast i varma somrar ser sina bär mogna. Här växa även odon och tranbär, och på torra, soliga backar finner man de första lingonen, de första bldbären. — I dalar, som äro skyddade mot nordanvinden, ses de första, ännu nödvuxna skogarna, som äro bildade av fjällbjörk med korta, krokiga stammar. Men högre upp på sluttningarna, där marken är stenig och mager, och där stormen obehindrat rasar, där hukar sig björken krypande ned mot marken. Den åtföljes hit av den plattryckta enrisbusken, på ett och annat ställe även av fotshöga, risiga rönnar och aspar.
Någon mil söder om Utsjoki kyrka finnes i floddalen gles och tvinande tallskog, och här ser man även den första häggen, den första sälgen och gr dalen. Man börjar anträffa nypon och vilda vinbär. I Utsjoki planteras redan potatis och rovor, men av sädesväxterna synes ingen förr än längre söderut.
På norra stranden av Enare sjö utbreda sig redan vidsträckta tallskogar. Träden äro väl icke mycket höga, men lämna dock redan dugligt timmer. Björken reser sig, och även de övriga träden få stammar. Här visa sig små grupper av spetsiga granar, behängda med ymnig skägglav. På spridda punkter har man framgångsrikt försökt sig med åkerbruk. Det är den första korndkern, som gläder ögat, och missväxten är här knappast vanligare än i södra Lappland.
På södra stranden av Enare sjö, vid Ivalojokis mynning, finnas redan flere gårdar med rätt ansenliga åkrar och vidsträckta, naturliga ängar. Längs denna floddal bildar granen verkliga skogar, och träden nå undantagsvis en höjd, som ej ens i södra Finland är vanlig.
När man överstiger vattendelaren mellan Ishavets och Östersjöns flodområden, kommer man in i en vidsträckt ödemark av ändlösa tallmoar, kärr och moras. I Kemidalen med dess ofantliga sumpmarker möta vi gamla furuskogar, men växtriket förändrar till en början icke märkbart sin sammansättning. Snart ser man dock råg och även havre vid sidan av det allmänt odlade kornet. Hallon växa ibland på solsidan av torra backar. Här plockar man de första åkerbären, ehurtl deras rätta hemland börjar vid polcirkeln och sträcker sig ungefär till samma polhöjd som Vasa. I södra Finland äro de även allmänna och blomma ymnigt, men sätta mindre frukt än längre norrut.
Vid kusten av Bottniska viken finnes föga av de för Lappland egendomliga blomstren, men andra försköna i deras ställe lundar och ängar, och här vid havet möter oss med ens en stor mängd växter, som i södra Finland äro vanliga. Av trädslag märka vi klibbalen och pilen, vilken dock ofta förfryser i kalla vårar; av buskar brakved, snöbollsbusken, flere videarter, på havsstranden pors och havs-torn, något längre söderut try och ännu längre bort degbär. Smultron trivas på strandbräddarna, den vilda kallan i kärren. Åkrarna bliva allt betydligare, små täppor med tobak och humle varsnas invid gårdarna; även odlade ängar anträffas här och där.
I mellersta Österbotten, möt gränsen till norra Tavast-land, finna vi de första tvinande buskarna av linden, övriga ädla trädslag påträffas vilt växande först långt sydligare: almen, lönnen, vilda äppelträdet och hasseln i mellersta Tavastland, ännu längre söderut asken; eken finnes blott på en smal sträcka längs södra kusten. Endast på Åland och i sydvästra skärgården trivas oxeln, hagtornet och idegranen m. fl. sällsynta träd och buskar. Alla ädla trädslag gå dock vida längre mot norr, om de av människan skyddas och vårdas i parker och trädgårdar.
Fruktträden trivas väl i sydligaste Finland, men äro allmänt odlade blott i sydvästra delen av landet. Det viktigaste bland dem är äppelträdet, vars frukt mognar ännu i Tavastkyrö, Puumala och Sordavala. Iyängre norrut är det ömtåligt och avkastningen är ringa. Även päron, körsbär och plommon bliva stundom mycket goda i södra Finland. Av odlade bärsorter äro krusbären allmännast, och de äro goda ännu i mellersta Österbotten, men gå icke väl längre norrut. Vinbär och jordgubbar anträffas redan över större delen av landet. Många matnyttiga krydd-gårdsväxter samt sköna utländska blommor planteras, mest vid herrgårdarna. Den nyttiga trädgårdsodlingen utbreder sig dock alltmera även till sådana trakter, där den förut varit okänd. Kålsorterna äro allmännast utbredda i hela södra Finland, kålrötterna mera i västra delen, huvudkålen eller kålhuvudet mera i den östra. Av de egentliga åkerväxterna odlas potatisen numera vid varje gård, vid varje koja i hela landet. Ärter sås ännu uppe i mellersta Finland, men äro i Karelen tills vidare utan betydelse. Till sädesslagen höra vetet, som endast i sydvästra Finland är allmänt odlat, och det saftiga, rödblommiga bovetet, som pryder svedjeåkrarna i östra Finland. — Ända upp till Kaj anatrakten odlas hampan i små, välgödda täppor; längre söderut är linet den förnämsta spånadsväxten.
— Sådana ömtåliga utländska växter som vindruvan, kaffebusken, tebusken, sockerröret, fikonträdet m. fl. kunna endast med mycken omsorg fås att växa i kostsamma drivhus (orangerier).
Man märker en tydlig skillnad i växtriket mellan kustnejderna och det inre landet. Nästan alla vårar ser man gräset grönska och björkarna knoppas i nejden avTavaste-hus, medan den sydligare nejden kring Helsingfors ännu är gul och naken. Däremot stå lövträden vid Helsingfors ännu gröna om hösten, medan lövskogarna kring Tavaste-hus redan skifta i höstens brokiga färgprakt. Vi veta.ju, att havet om våren avkyler och om hösten uppvärmer luften.
Växterna visa även en skillnad i klimatet mellan det kallare östra och det varmare västra Finland i trakter, som äro belägna under samma polhöjd, d. v. s. lika långt norrut. Detta härrör därav, att världshavets jämna värme inverkar på luften i alla länder åt väster, medan de östra trakterna hava känning av det stora norra fastlandets ojämnare luft.