Boken om vårt land/Kapitel 51
|
Gud utströr ej utan mening sina gåvor i naturen. De nordliga länderna sakna fruktträd, men som ersättning hava de fått många sköna bärsorter. Här saknas andra ätbara växter, som finnas i de södra länderna, men i stället har Gud givit oss en stor rikedom på svampar. Sådana växa överallt i skuggan på fuktig mark både i barr- och lövskog, uppskjuta hastigt efter regn och försvinna åter om få dagar.
Okunniga människor förakta svamparna och anse dem odugliga till föda. De märka icke, huru gärna boskapen äter somliga svampar; de veta icke, att folket i andra länder uppsamlar dessa växter, likasom vi plocka de bästa bär, och använder dem i sin föda. Det är sant, att några få svampar verkligen äro giftiga, såsom den röda flugsvampen, och sådana måste man lära sig känna, vilket icke är svårt. Det är ock sant, att några annars oskadliga svampar hava en bitter smak, men sådan bäskhet tager man bort med vatten. Man skall samla och tillreda svampar på följande sätt.
I ldart och torrt väder avskär man svamparnas skaft och tager helst sådana, som äro unga eller ännu icke fullt utvuxna, men maskätna, gamla eller mycket lösa tager man icke. Därefter bortskäras svampens skägg på undre sidan och det tunna skinnet ovanpå; resten skäres i bitar och får ligga några timmar i vatten. Detta vatten slås sedan bort, och svampen förvälles eller uppkokas hastigt i nytt vatten, som åter slås bort. När den nu lagom saltas, är den färdig och kan ätas som sovel eller kokas eller stekas på flere sätt. Vill man förvara svampen en längre tid, bör den torkas eller insaltas eller förvaras i ättika. På detta sätt får man en smaklig och hälsosam föda.
De läckraste svampar, som växa i Finland, äro champinjonen, murklan, fårtickan och kantarellen, men de vanligaste ätbara svamparna äro kosvampen, fårsvampen, smörsvampen, björkriskan, alriskan och många andra, som växa på olika tider om sommaren, de flesta på höstsidan. En sådan god mat trampar nu den okunniga under sina fötter och knotar dock mot Gud och människor, när han har ont om föda. Likasom vore det Guds eller människors fel, om någon föraktar den mat, som ligger för hans fötter. Man skall allenast bruka jordens frukt med förstånd. Om någon äter potatisknoppar eller råa potatisar, må han skylla sig själv för skadan, ty potatisarnas skal och knoppar innehålla ett starkt gift, som kallas solanin. Alltså bortkasta vi knopparna och koka potatisarna. På samma sätt skola vi göra med svamparna: bortkasta det odugliga och behålla det dugliga.
Såsom det är skrivet om både andliga och lekamliga ting: »Pröven allt, behållen det goda!»