Boken om vårt land/Kapitel 57
|
I Tervola kapell vid Kemi älv högt uppe i norden var en fattig prästson vid namn Mattias Alexander Castrén. Hans släktingar understödde honom, han arbetade mycket, kunde försaka mycket och hade en kraftig vilja. Han gick i skola, blev student och slutligen doktor i vishetsläran. Han kände då många språk, men i synnerhet ville han utforska sådana, som voro besläktade med det finska språket. För den skull begav han sig på långa resor, först till Lappland, sedan till Ryssland. Han genomreste i många år de vida, öde och glest befolkade länder, som ligga långt avlägsna vid Ishavets kuster, och därifrån reste han söderut genom det inre Ryssland och Sibiriens ödemarker ända ned till gränserna av det fjärran österland, som kallas Kina. Därunder slet han mycket ont, måste ofta vandra till fots genom drivor och ödemarker, sova under bar himmel eller i eländiga kojor, nöja sig med den uslaste föda och leva bland vildar, som icke hade begrepp om människors sed. Han var ofta i livsfara, ofta sjuk och övergiven i dessa okända vrår av världen. Han måste besegra otaliga hinder och finna en utväg i många svårigheter, som långt tidigare skulle ha avskräckt en mindre modig man. Men ingenting kunde avskräcka Castrén från det mål, som han föresatt sig.
Och detta var intet ringa mål: ty Castrén ville lära känna alla de många, nästan förgätna och utdöende folk, som en gång hade tillhört den stora finska folkstammen och nu voro spridda i armod kring världen. Hans hjärta var uppfyllt av kärlek och nitälskan för de glömda på jorden. Han åtog sig vårt folks plikt att uppsöka sina fattiga släktingar. Han förbarmade sig över dessa föraktade stamförvanter; han ville göra dem kända för världen och därigenom bereda dem en bättre lott, på samma gång som han gagnade vetenskapen och hoppades sprida ljus över det finska folkets dunkla forntid. För den skull uppsökte han dem i deras otillgängliga ödemarker, lärde sig deras språk, bodde med dem i deras kojor, följde dem på deras fiske och jakt, vann deras förtroende och antecknade deras berättelser. När han sedan återvände till hemlandet, rikare på kunskaper om okända folk än någon finsk man före honom begynte han samla och ordna sina iakttagelser. Hans namn var redan då vida berömt; han hade fått understöd för sina resor både från Finland och Ryssland. Slutligen blev han den första professorn i finska språket vid Finlands universitet. Men han fick icke tid att fullborda sina stora verk över den finska folkstammen och dess olika språk. Han hade återvänt med en bruten hälsa från vandringens långa mödor; han dog kort därefter, år 1852, vid endast 38 års ålder.
Blott en ringa del av sina forskningar hade Castrén hunnit ordna för trycket. Efter hans död utgåvos hans samlade brev och anteckningar. Mycket i dem är ofullbordat ty Castrén föll mitt i sitt livs arbete, just när dessa stora forskningar begynte klarna för honom själv. Men han hade icke arbetat förgäves: han hade redan uppnått en del av sitt mål och banat vägen för andra. De förgätna folken i den avlägsna östern och norden trädde nu fram för världens blickar, deras språk utreddes, deras fornminnen bevarades och kastade ljus över de finska folken. Av Castrén ha vi den första vetenskapliga framställning om finnarnas hedniska gudalära. Andra hava sedan, livade av hans föredöme, fortsatt hans verk, och vi våga nu skåda tillbaka genom årtusenden av en okänd forntid. Därför skall icke heller någon finsk man eller kvinna förgäta denna trofasta, oförskräckta, allt försakande arbetare för sitt folk och mänskligheten. Sådana män som Mattias Castrén lyfta folkens medvetande, vidga deras synkrets och giva dem en ärofull plats i mänsklighetens historia.