Boken om vårt land/Kapitel 60
|
a) Moderswård.
Hwarför ler jag, unga flicka?
Hwarför gläds jag, glada tärna?
Derför gläds jag, unga flicka,
Att ett ljufligt lif jag lefwer.
När i moders wård jag wexte,
Sjöng hon wisor wid min wagga,
Ständigt sjöng hon wackra sånger,
Lät så ljufligt orden falla,
Lät dem kring mitt hufwud halka.
Dig jag prisar, hulda moder,
Dig jag prisar och berömmer
För den ömhet du mig wisat,
För din moderswård och mildhet.
När den sköna sommarn kommit
Och när bergningstid war inne,
Gingo några bort till frukost,
Andra togo tid till middag,
Swägerskorna sökte sömnen,
Broderbarnen sökte hwilan,
Men ej sof min goda moder,
Träget satt hon wid min wagga,
Gungade sin lilla älskling
Och den späda kinden smekte.
Alla hade tid att hwila,
Blott min moder hade icke.
Hon fick ingen tid att sofwa,
Skulle skölja mina bindlar
Och i dem så mjukt mig linda.
b) Flickorna på gungan.
Låt mig se min egen gunga!
Af hwad träd är gungan fogad?
Ej af al är gungan fogad,
Ej af pilträd är hon huggen:
Alen är så skör och brister,
Pilen är så wek och böjes.
Utaf alm är axeln slöjdad,
Sidostolparne af lönnträd
Och af flätadt wide sitsen.
Granngårdsgossar, raske bröder,
Kan den goda gungan gunga,
Kan den säkra gungan swänga
Oss, twå lätta sommarsiskor,
Siskor med de lätta fjädrar,
Flickor med de gyllne smycken?
Granngårdsgossar, raske bröder,
Swängen dock ej alltför häftigt,
Gifwen icke fart för mycket,
Att wi ej till marken falla,
Halka från den goda gungan!
Kanske lyftar ingen upp oss,
Ingen oss från sanden hjelper.