Boken om vårt land/Kapitel 62
|
Lappen och hans ren äro två kamrater, som aldrig skiljas åt. När renkalven är ung, leker han med lappbarnen, och dessa lära sig tidigt att tämja hans livliga, ostyriga lynne. Renen äter gräs, löv, lingonris och hjortron men helst uppsöker han med sitt fina luktsinne renmossan under snön. När mossan är slut på ett ställe, måste lappen flytta med sina hjordar, och därför flyttar han ständigt.
Sommartid beta lapparnas renar om nätterna, då de mindre plågas av hetta och mygg. Om morgonen drivas de av hundarna till en inhägnad av riskvistar, och där mjölkas renkorna. Men detta sker icke godvilligt; de måste fångas med snaror, som kastas kring deras horn, och bindas vid träden. Om kvällen drivas de åter ut på bete till natten. Då måste hundar eller herdar vara på vakt, ty vargen följer renhjordarnas spår och lurar i busken.
Hade lappen icke sin ren, skulle han ej kunna leva i ödemarkerna. Av renens hud gör han nästan alla sina kläder. Renmjölk, renost, renkött äro hans mat. När han vill köpa mjöl, säljer han renar i Norge, eller driver han dem till Uleåborg. Då stå de vackra djuren där i hundradetal på en instängd gård och fälla tårar vid anblicken av sina kamraters död.
Renen är lappens häst och spännes för en liten släde, som kallas pulka eller ackja, och som liknar en på mitten avhuggen båt med ryggstöd. Dragremmen går från pulkans spetsiga framstäv under renens mage till en gördel av skinn, som är spänd under hans bringa. Bak i pulkan sitter lappen, instuvad ända till halsen i en fotmantel av vadmal eller sälskinn, och kör renen med en rem, som är fäst vid grimman på vänstra sidan och kastas över ryggen åt höger. Ändan av denna töm är knuten kring en kort käpp, som lappen håller i handen, och som skramlar med lösa järnringar. Körandet fordrar stor skicklighet; därför kör ofta en lång rad lappar efter varandra med den skickligaste i spetsen. Då får man väl se upp och ej vara rädd, när det går i fullt språng över berg, backar och drivor. Det nyckfulla, ystra djuret med sin klingande klocka låter ej hejda sig; än stöter pulkan hårt mot en stubbe i snön, än trillar den över ända, men detta bekymrar icke renen det minsta. Han ilar åstad med flygande fart, och den resande må själv se sig om, huru han kommer på rätt igen. Men det är något eget och sällsamt, att renen icke gärna springer mot söder; det är, som skulle hans håg stå till polen; han springer helst mot norr.
Renen är ett svagt djur i bredd med hästen. Det behövs tre renar för att draga lika mycket som en häst. I pulkan sitter blott den, som kör, och möjligen därtill ett litet barn. En resande behöver tre renar: en för sig själv, en för sin skjutskarl och en för sina saker. Flyttar en lappfamilj, går vägvisaren först på sina skidor och leder en ren, som är försedd med bjällror kring halsen. Efter honom följa de lösa renarna som hållas tillsamman av hundar och skidlöpare, och sist komma lastrenarna, som draga tält, husgeråd, barn, sjuka och gamla. Då är där liv bland de öde fjällen; bjällrorna klinga, hundarna skälla, lapparna mana på hjorden med höga rop, och renens hovar knaka mot den vita snön.