Boken om vårt land/Kapitel 75
|
Fordom, säges det, bodde jättar mångenstädes i Finland. De voro så långa, att när de uppgjorde brasor i skogen, tände de först eld i grantopparna, och till varje brasa åtgick en hel skog. En gång gick en jätte från Sääksmäki tvärs över Mallasvesi sjö, som är mycket djup och mer än en mil bred. När jätten kom över till andra stranden på Pälkänesidan, kände han sig något trött och sade: »Tänk, att vattnet redan begynte gå över stövelskaften!»
En annan jätte satt gränsle över taket på Marie kyrka i nejden av Åbo och lappade sina skor. Hans becktråd var så lång, att den räckte på båda sidor ända till marken. Nu hände det sig, att en bonde kom åkande i sin kärra på vägen från Åbo och råkade i slingan av tråden, just när jätten drog ihop sömmen. »Åhå», sade jätten, när bonden, hästen och kärran följde med i sömmen, »varifrån kom där smolk i min becktråd? Men icke ids jag lösa upp knuten.» — Varpå han knackade med hammaren och sade: »Visst blev där en liten klump!»
Jätten lade sig en gång tvärs över landsvägen med knäna i krok, och alla vägfarande åkte obehindrat under hans knän. När någon däröver yttrade sin förundran, hördes en röst ur skogen säga: »Det är ju bara ett tre års barn!»
I nejden av Vuoksen sutto en afton två jätteflickor och sjöngo, den ena på Lohikallio, den andra på Ruskea-vuori. Mellan dessa berg är avståndet fem fjärdedels mil, men båda flickorna kunde höra varandra och sjöngo i samma takt. Värre buller gjorde en jätte i Iittis. När han klappade i händerna, hördes dånet kring hela världen.
Dessa jättar hade en styrka, som motsvarade deras storlek. När de funno det besvärligt att vada över sjöarna, vräkte de stora stenar i vattnet och gjorde sig broar. Jätteflickorna buro i sina förkläden hela berg av mossa, vilken de kastade i sjöarna, och därav uppstodo sanka kärr. Mångenstädes ser man ännu jättekast eller kummel av tunga stenar och klippstycken, dem jättarna kastat. I sjön Tarjanne är en kal holme, som kallas Munkholmen, och där ha jättarna samlat högar av stenar vid farleden mellan Ruovesi och Virdois. Stenarna ville de kasta på båtar, som foro förbi. Och Munkholmen har sitt namn av munkarna, som tros hava varit onda troll.
Mest voro likväl kyrkorna utsatta för jättarnas stenkastning. Det säges, att jättarna för god betalning byggt många stenkyrkor, men sedan ha de ångrat sitt arbete
och velat förstöra det. De tålde icke höra klockorna ringa och alla kors besvärade dem. Därför brukade jättarna ställa sig på bergshöjderna, stundom på en eller flere mils avstånd, och slunga klippstycken mot kyrkan. Aldrig har man hört att de träffat målet, men klipporna, som de slungat, visas ännu i dag ett stycke från kyrkan, än på landbacken, än i sjön.
Reso kyrka byggdes också av en jätte. Han började arbetet efter trefaldighetssöndagen om våren och hade det nästan färdigt, när kornet gick i ax. Prästen tyckte icke om byggmästaren och råkade en natt höra jättens hustru sjunga en vaggvisa för sitt barn i bergsklyftan:
»Killi kirkkoja tekee,
Nalle nauloja takoo
Rahallises’ Raisionmaas.»
Det är: »Killi bygger kyrkor, Nalle smider spikar i det penningrika Resolandet.» — Men nu visste prästen, att trollens styrka ligger i namnet, så att den, som vet deras namn, blir dem övermäktig. Dagen därpå såg han jätten med sin medhjälpare sitta gränsle över kyrkans takås för att uppfästa ett kors. Prästen ropade då deras namn:
»Pois, Killi, kirkosta!
Pois, Nalle, harjalta!»
Det är: »Bort, Killi, från kyrkan! Bort, Nalle, från takåsen!» — Strax förvandlades jättarna till två svarta korpar, som skriande flögo sin väg. Jätten Killi ville dock hämnas och vadade ut i havet för att hämta ett stort klippstycke och krossa kyrkan. När han ej mer kunde finna vägen dit, kastade han från sig klippstycket utanför Run-sala, en halv mil från Åbo. Där synes den stora klippan än i dag uti sjön och kallas Kukkarokivi eller påsestenen, emedan jätten burit den i en påse på ryggen.