Boken om vårt land/Kapitel 80
|
Om den vise konung Salomo berättas, att han talade tre tusen ordspråk, och att hans visor voro ett tusen och fem. Räknar man visheten efter denna måttstock, skulle det finska folket vara visare än konung Salomo, ty dess upptecknade ordspråk äro flere än sju tusen, och dess visor, dem ingen räknat, uppgå säkert till flere tusende. Däröver må vi icke förhäva oss; andra folk kunna hava lika många. Men det är visst, att det begrundande finska folket har nedlagt många sinnrika tankar i sina sånger, mycken djup visdom i sina ordspråk och gåtor. Redan år 1842 lät doktor Lönnrot trycka en samling av 7,077 ordspråk, och sedan dess ha ännu flere blivit upptecknade. De flesta äro i runans versform och behållas därigenom lättare i minnet. Språket i dem har en egen sinnrik korthet, som icke kan återgivas på svenska.
Många bland allmogen föra hälften av sitt tal med ordspråk. Vill en fattig man trösta sig över en ny olycka, säger han: »Högt ifrån jag icke faller, ifrån kvasten ned på golvet.» — Förebrår man någon att lita för mycket på andras hjälp, heter det: »Dia är förståndet bosatt, när det bor i annans huvud.» — Vill man antyda, att även rikt folk har sina bekymmer, tänker man på skälikon och säger: »Den, som bär på halsen skällan, går också med nedtyngt huvud.» Påminner man åter den fattiga om förnöjsamhet, säger man: »Koppar är som guld för tiggarn, tenn är silver för den arma.» — Klagar någon, att han förlorat sina barn, suckar han: »Sonlös hugger ensam veden, dotterlös får stampa mjölet.» — Till en storskrytare säger man: »Broar byggas ej med orden, något virke skall det vara.» — Vill någon avvisa oförtjänt beröm eller tadel, heter det: »Ej så god, som man berömmes, ej så elak, som man klandras.» Och så finner man ett ordspråk för alla livets förhållanden. Här anteckna vi några prov på en-radiga ordspråk:
— Välbegynt är mycket vunnet.
— Tiden väntar ej på någon.
— Mannen lever ej av namnet.
— Finnes öl, så finnas vänner.
— Hunden skäller ej på hemfolk.
— Djupa brunnar torka icke.
— Lärdom tynger ej på ryggen.
— Stödet stjälper icke stacken.
— Alltid ämnar sig den lata.
— Ensam skrattar ingen länge.
— Drucken man är aldrig fattig.
— Tukta ej en björn med björkris!
— Dålig vakt gör många tjuvar.
— Den, som frågar, far ej vilse.
— Mycket ser den länge lever.
Prov på tvåradiga ordspråk.
— Hjälp en resande i backen, icke när han hunnit över!
— Skönhet bärgar icke ängen, grannlåt bränner icke sveden.
— Den, som lever, tänke framåt; bakåt må den döda blicka.
— Sällan ger det glesa nätet, men då ger det stora fiskar..
— Prisa icke förr det gamla, än du undersökt det nya.
— Förrän alla blivit goda,
blir vart kärr i Finland åker.
— »Gå omkring mig, banna ej mig!» sade åkerns sten till plöjarn.
— Den är ej av hundar biten, som av lagen övervunnits.
— Icke tål en lerig åker plöjarn med de granna stövlar.
— Den, som ej sett större under må en drucken karl betrakta.
— Gud har ingen brådska skapat, det är onda världens påhitt.
— Abborren har fritt att välja: lämna kroken eller svälja.
— Ej blir havet sämre därav,
att en hund vid stranden slickar.
— Kniven prisar man för bettet, mänskan prisar man för vettet.
— Eget land är alltid kärast
och dess skog bland alla grönast.
— Rodret är i mannens hand,
Gud allen styr båt till land.
Andra ordspråk
En man vid sitt ord, en oxe vid sina horn.
Hellre från din jord än från ditt ord.
Aftonen vet mera än morgonen.
Många stora ord rymmas i en mun.
Ropet är nödens broder.
Husbondens steg göda åkern.
Från roten stiger man upp i trädet.
Den tåliga vinner allt.
Vargen begråter ej hundens död.
Hellre vatten av en broder än öl av främlingen. Länge sedan dog den, som klandrade sig själv.
Väx upp utan aga, dö utan ära!
Prisa främmande land för en främling, eget land för dig själv!
Förr tager den korta ett strå från marken, än den långa tager en stjärna från himmelen.
Den är icke karl, som får sig en syssla; den är karl, som förstår att sköta henne.
En kvinna må återvända på halva vägen; en man måste gå fram till slutet.
Även skatan är en vacker fågel, när man sällan ser henne.
Vägen vet ej, vem som går på den, brödet vet ej, vem som äter det.
Nöden är icke stor, så länge ett enda medel finnes till räddning.
Den goda giver av sitt lilla, den elaka sparar sitt överflöd.
(EfUr E. Lönnrot.)