Boken om vårt land/Kapitel 82
|
De stora ödemarkernas enslighet har mäktigt verkat på folkets inbillning. Skogarna, bergen, insjöarna, forsarna, vinterns långa mörker, sommarens långa ljus, allt detta har stämt finska folkets håg för det underbara, och dess trollkunnighet har länge varit ryktbar hos andra folk.
Tron på trolldom är ett minne från hedendomen. Man troddde då, att alla föremål i naturen hade liv, och att människan kunde med sitt ord behärska allt levande. Om alltså någon kände de rätta orden, kunde han därmed framkalla eller bota sjukdomar, besvärja stormar, upptäcka fördolda skatter, förutsäga tillkommande ting och annat mer.
Kvarlevor av denna tro finnas ännu mångenstädes i landet. Trollkarlar och trollkvinnor stå i anseende hos de okunniga och eftersökas på långa vägar. Ju längre borta, dess större anseende. I södra Finland anses folket i Tavastland trollkunnigt; i Tavastland rådfrågar man österbottningar. I södra Österbotten rådfrågar man nordösterbottningar, och dessa anse lapparna vara alla andra överlägsna. Ofta bedraga dessa trollkarlar de lätt- trogna; ofta tro de själva sina besvärjelser. De låta väl betala och undfägna sig, äro avundsamma om sin konst och lära den icke gärna åt andra än sina barn. De bruka flerehanda trollmedel, men besvärjelseorden äro de förnämsta, och utan dem kan ingenting uträttas. Vill någon uppteckna dessa trollrunor, bortlämnar trollkarlen två eller tre ord, emedan besvärjelsen då anses förlora sin kraft.
Trollorden eller »läsningarna» brukas nu mest för läkedom. Framför allt måste man veta plågans ursprung. Har den sjuka sårat sig med vasst järn, måste man veta järnets ursprung. Har han bränt sig, måste man veta eldens uppkomst. Är han biten av björn, varg, hund, orm eller geting, måste man veta deras härkomst. Är det en vanlig invärtes åkomma, beskriver trollkarlen sjukdomens namn och födelse, dess föräldrar, systrar och bröder. Är det en ovanlig åkomma, gissar han på ovänners anstiftan eller andra orsaker. Hjälper icke detta, uppräknar han alla fyra elementerna, ty från något av dem måste sjukdomen komma. Denna del av besvärjelsen kallas ursprungsorden, och därpå följa läkedomsorden. Trollkarlen tilltalar sjukdomen med stränga ord, besvär den att borttaga sin sveda och fly till någon avlägsen ödemark, en strid fors eller ett bottenlöst kärr, och då lovas häst för resan. Lyder icke sjukdomen, hotar trollkarlen att klaga hos dess föräldrar, och är den skickad av någon ovän, hotas denna med de svåraste straff. Lyder sjukdomen ändock icke, så framsägas nödorden, som innehålla de strängaste hotelser, och därefter bedes biet att flyga över nio hav för att hämta läkemedel; men hjälpa icke ens nödorden, då är sjukdomen skickad av Gud, och dess botande står ej i mänsklig makt.
Man trodde förr, att långt i norden vid Kemi älv fanns smärtornas berg, Kipuvuori. Från mitten av berget framsköt en hög topp; på toppen var en liten stuga, i stugan en källa, i källan en leverfärgad sten och i stenen en håla, nio famnar djup. Till denna håla förvisades smärtorna. Dödens tre döttrar, Kivutar, Tuonetar och Äkäätär, mottogo dem med vantar på händerna, uppsamlade dem i kopparskopor, rensade, dryftade och sållade dem, varpå smär- torna stektes och kokades i en järnpanna, till dess att de slutligen nedhälldes i hålan. Meningen var, att smärtorna icke kunde i berget skada någon oskyldig:
»Stenen gråter ej för smärta,
berget klagar ej för plågor.»
Även många, som icke vilja anses för trollkarlar, bruka allehanda vidskepelse för att skydda sig eller sin boskap mot onda makters inflytande. Många tro också på tomtar och skogsrån. Få berg eller sjöar finnas i landet, där man icke säger sig hava sett någon haltia eller rådare. Men i stället för att omtala sådan vantro, som är ett arv från förfäderna och nu alltmera kommer ur bruk, skola vi minnas de vackra eldarna, som mångenstädes i Finland brinna om midsommarnatten på höjderna. Icke mången vet, att dessa oskyldiga kokkoeldar äro ett minne av en hednisk soldyrkan. Våra hedniska förfäder brukade fira en fest vid den tiden på året, när solen står högst på himmelen. Numera veta vi, att solen är endast Guds skapade verk, och när vi fröjda oss vid eldens sken åt den ljusa midsommarnatten, tillbedja vi icke mera solen, utan prisa Gud, vår Skapare, som så underbarligen pryder naturen i dess skönaste fägring.