Boken om vårt land/Kapitel 85
|
I folkspråket talar man om att smida runor. Såsom smeden hamrar det glödande järnet till nyttiga redskap, så smider sångaren sina glödande tankar till ord och musik.
Savolaks är de nya runosmedernas rätta hembygd. I stället för de gamla folkvisorna, som allt mera glömmas, sjunger nu- folket nyare visor, mindre enkla och innerliga, men ofta kvicka och fyndiga. Vi skola omtala två av de nyare runosmedema.
Paavo Korhonen var en ung bondson i Rautalampi socken, när han företog sig att göra en kvick smädevisa om en länsman, som tog mutor av bönderna och lät dem olovligen bränna brännvin. Visan blev bekant och roade många. Korhonen efterskickades till bröllop och andra gästabud, stundom långa vägar, för att sjunga för gästerna. Och han sjöng med flödande tunga. Han sjöng stundom hela dagarna, stundom långt in på nätterna, än sorgsna, än lustiga visor. Han sjöng om den nya kyrkan, den goda skörden, den hårda missväxten, det sköna, men då föraktade finska språket och annat mer, som folket förstod, oefi som gick till dess hjärta. Efteråt upptecknade han, vad han sjungit, eller skrevo andra hans visor ur minnet, och många avskrifter spriddes i bygderna. Korhonen visste ej själv, huru många visor han diktat. Han menade blott, att de nog kunde fylla en stor kista. Själv omtalade han, att han hade uttänkt de bästa visorna under ensliga skogsvandringar och fiskarfärder. Då han kom hem, skrev han ibland upp, vad han diktat. Många visor förblevo emellertid oskrivna, andra förstördes med avskrifterna, och blott ett litet antal är tryckt.
När Paavos fader dog, ärvde Paavo gården, men han tyckte mer om sitt fria vandringsliv och lämnade hemmanet åt sin yngre broder. Hans gamla moder sörjde över sonens ostadighet; men han älskade mycket sin moder och gav henne alla penningar, han kunde förtjäna, över sin döda syster skrev han sköna minnesord.
Ännu som gammal man brukade Paavo Korhonen gärna färdas ensam på sjön. En höstmorgon i oktober 1840 hittades han död i sin båt ej långt ifrån hemstranden. Han var då 65 år gammal. Strandens björkar och insjöns vågor hade sett honom dö.
I Suonnejoki socken bodde en gästgivare vid namn Bengt Lyytinen. Liksom Korhonen var även Lyytinen en ringa, olärd man, vilken var road av läsning och på egen hand förskaffade sig kunskaper. Men liksom Korhonen ej dugde till jordbrukare, så passade icke heller Lyytinen till gästgivare, fastän han var det i 64 år. Han var mera road av att vandra omkring och språka med alla resande än att sköta om hästar och skjuts. Även han sjöng många omtyckta visor, dem han sedan upptecknade och som gingo i avskrifter ut bland folket. Han sjöng om kyrkan, om gården, om åkern, om tidens snabba flykt, om arbetarens ära och lättingens dårskaper. Och så blev han gammal och grå, medan hans sånger ännu levde unga på folkets läppar. I februari år 1871 slöt han sitt liv, 88 år gammal.