Boken om vårt land/Kapitel 87
|
Finnarna hava alltid ansett det för en mannabragd att döda starka rovdjur. Därför hava de ock hållit björnen högt i ära såsom en värdig motståndare, och när en björn fälles, bruka jägarna med stor ståt fira hans gravöl. Den döda björnen hälsades i gamla visor med de ömmaste smeknamn: skogens guld och silver, skogens äpple, skogens sköna lionungstass. Och jägarna besjöngo under gästabudet hans födelse, hans bedrifter och hans ärofulla död.
På Kitunen hemman i Virdois, vid gränsen mot Österbotten, hade en bonde sex gossar. Fem voro stora och starka, varför de följde fadern i arhetet, men den äldsta, som hette Mårten, var i barndomen liten och svag. Han fick råda sig själv, gå med bössan i skogen och skjuta tjädrar, orrar och järpar, som de övriga läto sig väl smaka. Därav blev Mårten en flink skytt med säkert öga, säker hand och ett modigt hjärta. En morgon på sena hösten, när han var sexton år gammal, mötte han oförväntat en stor björn på en gångstig i skogen. Den vintersömniga Nalle, som alldeles icke hade någon respekt för den spensliga gossen, kom brummande på två ben emot honom, liksom ville han säga: »Ur vägen, pyssling!» Detta förargade Mårten. Han lade an med sin säkra lodbössa, och pang! — björnen hoppade, träffad i hjärtat, väl ett par meter högt med ett förskräckligt rytande, varefter han föll död till marken. Först nu blev Mårten rädd och klev upp i ett träd; men björnen låg, där han låg, och andtru- ten sprang gossen till gården för att berätta sitt äventyr. Där ville först ingen tro honom; dock fick han faderns häst och släde. Hed stor möda hemsläpades den tunga besten från skogen, och från den dagen kallades lilla Mårten »urhoollinen poika», den tappra gossen.
Mårten Kitunen fick snart det ryktet om sig att vara en mästerskytt och den bästa bössmeden i hemtrakterna. Hans äventyr skulle fylla en hel bok. En gång skidade han på tjäderjakt ända till Keuru och hörde, att där fun-nos björnar i Liukko ödemark. Det var i mars månad. Mårten tog med sig två kamrater, och en gubbe visade vägen. Men vägen blev lång, gubben tröttnade, vände om och skrattade åt dessa narrar, som gjorde sig så onödigt besvär. Icke långt därefter kommo de tre skyttarna till en björnlya och sågo väldiga bjässar masa sig där i all maklighet. Nu hölls krigsråd: var skytt tog en björn på sin lott. Mårten fällde den första och därtill ännu sju ungar. Kamraterna fällde de Övriga, och dagen därpå släpades tio döda björnar till Liukko hemman. Då skrattade icke gubben mera; han trodde nu fullt och fast, att Mårten Kitunen var en trollkarl.
Björnen brukade ofta hälsa på böndernas sveder och kalasa där på den mognande rågen. Mårten var nyfiken att se, huru detta gick till, och klev en sommarafton upp i en tall bredvid sveden. Björnen köm ganska riktigt, nosade först försiktigt omkring, men fann inga misstänkta spår och begav sig mitt in i rågen. Mårten Idev ned, kröp tyst efter honom och skickade honom ett par kulor i ryggen. Rytande hoppade björnen upp. Mårten kastade sig till marken, Nalle sprang över honom utan att stanna. Följande morgon hittades Nalle svårt sårad i skögen och blev jägarens byte.
Mårten Kitunen brukade också skjuta björnar från lave. En sådan bygges i skogen nära det ställe, där björnen fällt någon ko, ty Nalle kommer gärna trejde natten tillbaka för att äta sin stek vid flere måltider. Då lägga sig två skyttar i försåt på laven, medan en tredje karl vandrar bort med tjärade skosulor. Ty Nalle är så klok, att han misstänker alla steg, som leda till stället, men när han ser andra steg leda bort, tror han sig vara säker. Och då får han sig snart några kulor i pälsen. Annars bär han den döda kon till kärret, gräver en grop och förvarar sin stek till nästa gång under mossan.
Kriget mot björnarna avlopp ej utan stora faror, och tre gånger blev Kitunen illa sårad. Första gången kastade björnen omkull honom i drivorna och bet honom i huvudet, till dess att Kitunen fick sin kniv ur ränseln och nedgjorde fienden. Andra gången klev han upp i ett träd, men björnen drog honom i benen och bet hans fötter. Då föll Kitunen rakt på björnens rygg, grep fast i pälsen och ropade: »Marsch!» Härav blev björnen så skrämd, att han galopperade med sin ryttare till skogen, men Kitunen kastade sig av, och några timmar därefter föll björnen för brödernas kulor. Tredje gången klickade Kitunens bössa när björnen rusade ut ur lyan. Kitunen slog honom for örat med bösskolven, men då detta ej hjälpte, stack han sin högra arm i björnens öppna gap. Armen blev illa biten, men Nalle förlorade modet och blev skjuten av de övriga jägarna.
Vid 74 års ålder sköt Mårten Kitunen sin sista björn i Laukas. Han hade då inalles fällt 198 vuxna björnar, utom så många ungar, att han icke ens räknat dem. Numera för gammal att sikta rätt levde han ännu 11 år som jordbrukare och fiskare på sitt goda hemman i Virdois och dog år 1833, nära 86 år gammal. Denna ryktbara mästerskytt var en mild, gladlynt och gudfruktig man, ytterst måttlig och arbetsam, mycket avhållen av alla, som kände honom. Han hade i 60 år levat lyckligt med sin hustru och gungade barnabarnsbarn som björnungar på sina knän.