Boken om vårt land/Kapitel 91

91. Nylänningar.

De svenska nylänningarna äro dels åkerbrukare på sin bördiga jord, dels fiskare vid sina vikar och havskuster. Men även jordbrukaren har sin not, liksom fiskaren har sin åkertäppa. Strax i norr bor en finsk befolkning med andra seder. Den svenska nylänningen är välbärgad, gladlynt, förståndig, pratsam, maklig. Han bor i hus med små fönster. Han har fruktträd framför fönsterna och havstång på stranden. I städernas grannskap har han lärt sig herreseder och stadspriser, men längre bort i bygderna är mycket kvar av gammal sed, fastän icke av gammal dräkt. Folket öster om Helsingfors skiljer sig märkbart från folket väster om Helsingfors och talar en annan munart av sitt svenska språk.

Om våren, i mars eller april, går kustbon här som annorstädes ut i sälskytte på isen. Han drager då en vit skjorta över kläderna, bär på sitt huvud en vit harskinns-mössa och närmar sig, krypande på magen, de skygga sälarna ute vid iskanten. Sälen lyssnar, jägaren ligger andlöst stilla. Pang, skottet smäller, jägaren skyndar fram och griper sitt byte med en järnkrok, innan sälen hinner dyka ned i vattnet. Skinn och späck betala sig väl, men yrket är farligt och mödosamt. Ofta driver skytten på lös is till sjöss, ofta faller han i en ränna; stundom är han borta i veckotal flere mil ute på havet. — I Österbotten fångas sälen även med grova nät, i vilka han rullar sig in, när han känner sig fången. Då är det icke lätt att flytta i båten en sådan tung levande best, som stundom kan väga ända till 125 kilogram, och som modigt försvarar sig med sina vassa tänder.

Nylänningen tycker om lustiga sagor. Hans berättelser om bemböleborna likna mycket dem vi redan känna om hölmöläborna. Det var med bembölekräklan, man rörde om gröten i träsket. Bemböleborna tyckte saltet var för dyrt att köpa i staden och beslöto av sparsamhet att så det i åkern. När åkern skulle harvas, gjorde de en stark bår och ställde hästen på den, för att den ej skulle trampa ned utsädet. Fyra karlar buro på detta sätt hästen kring åkern och släpade harven efter sig. När sedan smörblommor växte upp, där saltet var sått, smakade bemböleborna på plantorna, funno dem något beska och sade sig emellan: »Det är ännu icke rätt moget, men nog smakar det redan litet salt».

Nylänningen sjunger också många visor, gamla och nya, sorgsna och muntra. Melodierna äro ofta vackra,

men om orden är han icke så noga, endast de klinga bra. Det är som med namnsdagsplakaten på hans vägg; huvudsaken är, att de äro grant målade.

Vi taga två provstycken av de nyländska folkvisorna. Det första är ifrån Strömfors socken.

Se, god afton och god kväll,

min utvaldaste vän!

Huru lever väl världen med dig?

Har du hälsan och mår bra,

som jag tror, att du skall ha,

har du nöjen, visst fägnar det mig.

Har du pengar, har du gull,

har du dina kistor full,

har du det, så visst roar det mig.

Har du ett förnöjsamt sinn\

det är rikedomen din,

det är bättre än pengar och gull.

När jag tänker uppå dig,

röres blodet i mig;

lilla vän, förglöm dock aldrig mig!

Se på stjärnorna de små

under himmelen den blå,

falla neder till jorden liksom strå.

Förr skall sjöar och strand

bliva torra liksom sand,

förrän jag skall ta mig någon ann.

Sjömansvisa från Pärnå.

Se på de sjömansgossar,

hur raska som de gå,

och alla vackra flickor

de tycka om dem så,

för att de är så raska

och ha ett hurtigt mod.

Sitt unga liv de våga

på sjö och saltan flod.

En lantman han plöjer

sin åker och sin äng,

om natten får han ligga

och sova i sin säng.

Vi unga sjömansgossar,

som ut på böljan gå,

vi få så sällan sova,

men alltid klara stå.

Och denna visan gjorde vi

på resan vi kom hem;

i engelska kanalen

vi låg för bidevind.

Det var ett vackert väder

att roa tiden bort,

så gjorde vi den visan,

och den blev ganska kort.