Boken om vårt land/Kapitel 94

94. Om andra, som inflyttat till Finland.

Kapitel 95. Om de hedniska finnarnas gudar →

Månge Tyskar hafva inflyttat till Finland och här blifvit handlande, handtverkare eller konstnärer. De finnas talrikast i Wiborg, der man ännu hör tyska språket talas, jemte finska, svenska och ryska, men äfven i Helsingfors, Åbo och några andra af landets städer. Tyskarne äro arbetsame och hafva infört tyska handelsvaror, men äfven många nyttiga kunskaper. Någre af dem flytta hem till sitt land igen, när de här samlat förmögenhet; andra qvarstadna, och deras barn antaga landets språk och seder.

Vid fabrikerna och i städerna hafva några få skicklige Engelsmän bosatt sig. Man finner äfven några Fransmän, Schweitzare, Danskar och Polackar bosatte i Finland, men deras antal är ringa.

Judarne, som enligt profetians ord äro förskingrade kring hela verlden, äro förbjudne af lagen att bosätta sig i vårt land. Men emedan lagen tillåter afskedadt krigsfolk af judisk härkomst att med deras familjer idka näringar här i landet, finner man i Helsingfors och Wiborg några hundrade Judar, som handla med gamla kläder och möbler och hafva sina egna synagogor, der de fira sin gudstjenst efter Moses’ lag. De fleste äro fattige och ringa ansedde, icke rike och mäktige, som Judarne uti andra länder; men alla igenkänna i dem det märkvärdiga folket, som fordom var Guds folk, tilldess att Guds straffdom kom öfver dem.

Ett annat främmande och förskingradt folk har på sina vandringar genom verlden kommit ända till Finland. Detta folk är Zigenarne, som af Svenskarne kallas Tattare och af Finnarne Mustalaiset. Af dem finnas här några hundrade, som igenkännas af sin bruna hy, sitt svarta hår och sina mörka, sydländska ögon. Man har förgäfves sökt förmå dem att stadigt bosätta sig på ett ställe och söka sin utkomst med åkerbruk eller annan borgerlig näring. De vandra helst i det inre och östliga Finland från gård till gård och från by till by, hafva inga egna hus och sofva stundom i skogen. Deras vanliga yrke är att sko hästar, bota sjuka kreatur, lappa gamla kittlar och spå i händerna. Som hästbytare och stundom hästtjufvar äro de icke väl beryktade, när de komma till byn med sina svarthåriga, halfvilda barn och all sin egendom på en kärra. De tala sig emellan ett främmande språk, men med andra tala de landets språk. Månge frukta dem, och kronobetjeningen har mycket besvär med dem; men vi skola ej glömma, att de dock äro fattige landsflyktingar, likasom Judarne. Derför måste vi hafva medlidande med dem; ty af Judar och Zigenare lära vi, hvilken stor olycka det är, att icke hafva ett fädernesland. Då är en menniska såsom på vida hafvet: hon ser ingen strand, hon har ingen hamn, hon lefver och dör som en främling på jorden.