Boken om vårt land/Kapitel 96

93. Om Kalevala och Elias Lönnrot.

Biskop Agricola begynte för mer än 350 år sedan att först anteckna en finsk mytologi eller gudalära, och sedan hava andra med bättre framgång uppsamlat kvarlevorna av denna hedniska tro. Man visste länge, att gamla finska runor ännu sjöngos av folket. Prästerskapet tyckte ej om dessa kvarlevor av hedendomen, och många fromma kristna betraktade dem med fruktan och avsky. Så hände, att många av dessa forntida runor, som icke voro uppskrivna utan behöllos i minnet från far till son, blevo annorstädes glömda och bibehöllo sig blott i Karelen och några andra avlägsna orter. Men även där klagade många, att i deras barndom fäderna sjungit mycket, som sedan blivit glömt, och de yngre sångarna kunde ej mera mäta sig i minne och kraft med de äldre.

Det är nu mer än hundra år, sedan professor Porthan i Åbo begynte att uppteckna några av dessa gamla runor och fann dem hava ett värde för kännedomen av folkets forntid. Samtidigt och efter honom begynte lärda män, såsom Ganander, Lencqvist och andra, att utleta från runorna det, som de ville veta om hedendomens tro. Efter dem begynte doktor Topelius att samla och trycka runor, som karelska sångare sjöngo för honom. Allt flere sådana runor upptäcktes, man begynte förstå deras värde, men ingen hade ännu anat, att de kunde förenas till en hel, stor folkdikt.

Då företog sig doktor Elias Lönnrot att vandra igenom de trakter i finska och ryska Karelen, där runorna ännu sjöngos av gråhåriga visa. Han fann ännu långt flere sådana forntida runor, än andra funnit före hans tid, och upptecknade dem. Till sin förundran märkte han då, att runorna hade inbördes sammanhang och beskrevo samma händelser eller samma personer. Då sammanställde han alla berättande runor i en stor samling, vilken han kallade Kalevala efter den gamla jätten Kaleva, som sades vara de finska hjältarnas stamfader. Andra runor åter, i vilka folket sjöng om sina fröjder och sorger, samlade han i Kanteletar, som fick sitt namn av kantele, finnarnas gamla strängaspel. Dessutom samlade han finska ordspråk och gåtor, skrev många lärorika psalmer och lät trycka många nyttiga böcker, bland vilka är hans stora ordbok över det finska språket. Så blev han en av de mest namnkunniga och mest älskade män, som någonsin levat i Finland.

Men doktor Lönnrot aktade ringa sin egen ära. Han prisade Gud, som utkorat honom till ett av sina redskap på jorden, och ansåg det för sin enda berömmelse att vara en av de många, som arbeta för fäderneslandet. Sedan han länge varit läkare i Kajana, blev han professor i finska språket vid Helsingfors universitet och flyttade slutligen till sin födelseort i Sammatti, alltid med stor ödmjukhet arbetande för medmänniskors väl och sitt folks upplysning. Genom honom har det finka folket lärt sig känna sin dunkla forntid och fått mod att bestå som ett eget, självständigt folk gentemot andra folk i världen.

Kalevala utkom första gången 1835, andra gången 1849 i en av Lönnrot tillökad och annorlunda ordnad upplaga. Denna bok har väckt ett stort uppseende icke blott i Finland, utan mångenstädes i Europa, ja, i Amerika. Den har blivit översatt till svenska (av M. Castren och R. Collan) samt till flere främmande språk. Överallt har man ansett Kalevala för en av de märkvärdigaste folkdikter, som någonsin utkommit, och prisar det finska folket lyckligt att äga en sådan. Ty Kalevala liknar icke någon annan samling av folksånger i hela världen. Där återspeglar sig det finska folkets egendomlighet, och vid sidan av mycket, som för vår tid synes hedniskt och vidunderligt, finnes där en djup visdom, en enkel skönhet och en rörande fosterlandskärlek.

Nyare Kalevala innehåller femtio runor eller sånger med inalles 22,800 åttastaviga verser. Dess innehåll är en berättelse om det finska folkets forntida hjältar och deras äventyr. Vi läsa där om den gamla, visa runosångaren Väinämöinen, den raska smeden Ilmarinen, den unga, tappra och övermodiga Lemminkäinen, den jättestarka, olycksfödda Kullervo, den skrytsamma Joukahainen och vidare om världens skapelse, om sångens begynnelse, om Pohjola i norden, om Väinölä i södern och annat mer. Vi skola därför i korthet berätta några stycken ur Kalevala för dem, som icke ha läst den märkvärdiga boken.