Boken om vårt land/Kapitel 97
|
(Efter Kalevala I.)
Så jag hörde fordom sägas,
hörde sången förr begynnas:
”En i sänder kommer natten,
en i sänder ljusnar dagen,
ensam föddes Väinämöinen,
den evärdelige sångarn.”
Luftens dotter var hans moder,
vinden var hans starke fader,
vida havet var hans vagga,
och hans hem var öde rymden.
Det var luftens ljuva dotter,
Ilmatar naturens tärna.
Under fästets rymd hon bodde,
ledsnade att ensam leva,
sänkte sig till vattnets vågor,
vaggades av östanvinden
på de skumbetäckta böljor.
Så i nio mänskoåldrar,
i sju hundra långa somrar
drevs den klara luftens dotter
på de vida vattenöknar,
sam mot öster, sam mot väster,
tröttnade vid villa vågor,
och hon bad till himlens herre:
”Ukko, högste Gud där ovan,
hjälp mig arma, övergivna!”
Som hon bad, då kom en fågel,
havets and på snabba vingar,
sökte för sitt bo ett fäste,
fann ej minsta lägerställe:
”Bygger jag mitt bo i vinden,
så skall vinden störta stugan;
bygger jag mitt bo på vågen,
så skall vågen föra bort det.”
Men då höjde vattnets moder,
vattnets moder, luftens tärna,
knä och skuldra upp ur vågen.
Och så kom den vilsna anden,
trodde, att det var en tuva,
blomsterö på öde havet,
byggde så sitt bo på tuvan,
lade äggen sju i blomstren;
sex av äggen voro guldägg,
men det sjunde var ett järnägg.
Vattnets moder, luftens tärna,
kände snart en ovan värme,
drog med hast sitt knä tillbaka,
äggen rullade i vattnet.
föllo där i tusen stycken.
Ej förgingos de i vattnet,
härligt varje ägg förbyttes:
av dess nedre hälft blev jorden,
av dess övre hälft blev himlen,
av dess gula tändes solen,
av dess vita lyste månen,
av dess klara delar föddes
stjärnorna på fästets båge,
och dess dunkla delar spriddes
såsom moln på himlavalvet.
Åter gingo långa tider,
många långa år förflöto;
vattnets moder, luftens tärna,
sam ännu i havets töcken
med det dunkla djupet under
och den klara himlen ovan.
Efter tio långa somrar
höjde hon sin hand ur vågen
och begynte skapa länder.
Där hon sträckte sina händer,
höjdes stränder, uddar, öar;
där hon stampade med foten,
grävde hon ut fiskens gropar;
där hon dykade i vattnet,
danade hon havets hålor;
där hon närmade sig landet,
jämnade hon strandens vallar,
bröt det breda havets bukter,
redde plats att fånga laxar.
Och så skapade hon vikar,
öar, fjärdar, dolda klippor,
där de sköna fartyg stranda,
och där raska sjömän drunkna.
Redan stodo luftens stolpar,
bergens räfflor, jordens marker;
men ej än fanns Väinämöinen,
den evärdelige sångarn.
Sent omsider, sist av alla,
föddes också Väinämöinen,
grånad redan, när han föddes,
vis och gammal re’n i vaggan.
Havets bölja var hans vagga.
och dess skum hans huvudkudde.
Icke solen, icke månen,
egen kraft och egen vilja
banade hans väg i världen.
Fallen ur sin moders sköte
drev han åtta år på havet.
Drev så till en namnlös udde,
steg med fröjd på gröna jorden
att beskåda himlens måne,
att av solens sken sig glädja,
att betrakta Karlavagnen.
Alltså blev nu världen skapad,
alltså föddes Väinämöinen,
den evärdelige sångarn.