←  Kapitel 115
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

Kapitel 116. Om konung Erik den helige.
Kapitel 117  →


För omkring tusen år sedan hade Guds uppenbarade ord och Jesu Kristi heliga lära redan blivit predikade i största delen av Europa. Folken söder om Östersjön ledo svårt övervåld av de nordiska vikingarna och önskade därför, att dessa måtte omvändas till kristendomen, som lär människorna att älska varandra. Från Tyskland och England utgingo då gudfruktiga, modiga män att predika korsets lära för hedningarna i norden. Dessa män hade ett hårt livsfarligt arbete; många bland dem ledo döden för sin tro, men i deras ställe kommo beständigt nya lärare, som aktade sitt liv ringa, endast de kunde vinna själar för Guds rike. Slutligen lät en konung i Sverge döpa sig. Han hette Olof, med tillnamnet Skötkonung, och levde iooo år efter Kristi födelse. Södra Sverge blev då kristet, men norra Sverge var ännu hedniskt, och där voro långa, blodiga strider mellan kristna och hedningar i 150 år, innan folket i de nordliga bygderna kunde förmås att bekänna »den vite Krist», såsom de kallade Frälsaren.

I Uppsala rådde över de hedniska svearna en kristen konung, som hette Erik. Han var en rättvis konung och tapper krigshjälte; därtill en av hjärtat gudfruktig man. Han förmådde slutligen även de mest hårdnackade hedningarna att låta vattenösa sig i det heliga dopet, och på hans tid, 1150 år efter Kristus, blev alltså hela Sverge omvänt till kristendomen. Vikingatågen upphörde, kyrkor byggdes i alla delar av riket, och där blev liksom en skön morgonrodnad av ett nytt ljus över det förvildade landet och det hårda, krigiska folket.

De hedniska finska folken vid Östersjön hade nu i sin ordning begynt oroa Sverges kuster med sjörövartåg. Konung Erik beslöt att tämja dem, och däri understöddes han av påven i Rom.

Vid samma tid hade stora krigshärar dragit ut från det kristna Europa för att återtaga Frälsarens grav i Jerusalem från de otrogna, som bekände den falska profeten Mohammeds lära. Sådana tåg kallades korståg, emedan alla, som deltogo däri, buro korsets tecken. Men när den heliga graven var återvunnen, skedde korståg mot hedningarna även i andra länder, över hela Sverge predikades nu ett sådant korståg mot hedningarna i Finland. Det skulle vara ett heligt krig, där varje stridsman skulle få syndernas förlåtelse, och den, som stupade, skulle få evig salighet. Svenskarna voro stridslystna och hade nu fred i sitt eget land, de voro alltid beredda att slåss för ära och vinst. Nu lovades dem därtill salighet för det, som var deras största lust: huru skulle de icke gärna lyssna till en sådan uppmaning!

Många tusen tappra män beväpnade sig, målade korset på sina sköldar eller läto sy dess bild på sina kläder, och där blev ett jubel i riket och brinnande nit att utbreda kristna läran. Den, som själv har fått något gott, vilket uppfyller hela hans själ med glädje, vill också gärna dela med sig samma goda åt andra.