←  Kapitel 130
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

Kapitel 131. Om Nådendals kloster.
Kapitel 132  →


Fordom brukade mången from eremit draga sig undan till ödemarken för att bedja i enslighet. Andra byggde särskilda hus, som kallades kloster, och bodde där flere tillsamman, avstängda från världen. Munkarna hade sina kloster och nunnorna sina. De levde under stränga regler och beständiga andaktsövningar. Många övergivna, många olyckliga och förföljda funno en efterlängtad fristad inom de stilla klostermurarna.

Under katolska tiden funnos i Finland sex kloster. Franci skaner munkar na, som för sina grå k.åpor kallades gråbröder, hade ett kloster i Viborg och ett i Raumo. Do-minikanermunkarna, svartbröderna, hade ett kloster i Åbo, ett i Viborg och ett i Kökar. Dessutom hade nunnorna av Birgittinerorden, som instiftats av svenska helgonet Birgitta, ett kloster i Nådendal, och detta blev det berömdaste.

Nådendals kloster byggdes av biskop Magnus Tavast år 1443 och blev snart det rikaste kloster i Finland. Många skänkte jordagods till klostret »för sin själs salighets skull», eller för att de skulle få bo där till döddagar och sedan begravas i klostrets heliga kyrkogård. Andra gåvo smycken och penningar, för att där skulle läsas mässor och eviga förböner för dem och deras barn. Slutligen köpte klostret jordegendom och var så rikt, att det hade gods, kvarnar och fiskevatten i alla delar av landet, stenhus i Abo och Stockholm, ja, gods i Sverge.

Klostergodsen voro de bäst odlade i hela landet. Där infördes regelbundet åkerbruk, där planterades fruktträd, lin, hampa och humle, som nu blevo mera kända i Finland. Vid klostret fanns en stor trädgård med många nyttiga växter. Och de flitiga nunnorna stickade strumpor, knypplade spetsar, sydde och broderade vackra arbeten. De delade sin tid mellan bön, arbete och välgörenhet. Alla fattiga fingo mat i klostret, och nunnorna gingo ständigt med läkemedel till de sjuka, ty den tiden funnos i landet inga läkare.

De första nunnorna hitkommo från Vadstena kloster i Sverge, men sedan invigdes finska jungfrur, läto avklippa sitt långa hår och klädde sig i den grå nunnedräk-ten med ett svart dok och en vit huva. I en avskild byggnad bodde munkar, som biktade och utdelade avlat. Hela klostret var fridlyst, så att även brottslingar där kunde finna en fristad. Där lästes mässor natt och dag, där tågade nunnor och munkar i procesåion på högtidsdagarna. Många pilgrimer vallfärdade dit från avlägsna trakter för att bedja till den heliga Brita och få syndernas förlåtelse. Därav uppstod en liten blomstrande stad, som även kallades Nådendal och hade sin vinning av de många pilgrimerna.

Sådant var Nådendal under katolska tiden. Sedan kom reformationen och gjorde slut på klostren. Munkarna blevo präster på landet, de yngre nunnorna gifte sig, klostret förföll, förlorade sina gods och blev så fattigt, att det måste begära en nådegåva av konungen. Några nunnor stannade kvar och bådo i hemlighet till den heliga Brita. Sista abedissan (f örest ånderskan) hette Brita Kurk och dog år 1577. Den sista nunnan hette Elin Knutsdotter och levde ännu år 1592. Men Nådendals klosterkyrka står än i dag såsom en luthersk kyrka. År 1862 om våren roade sig en ung herre med att skjuta en kaja, som satt på kyrktaket. Detta lyckades icke bättre, än att kyrkan antändes av den brinnande förladdningen och brann ned. Folket sade, att eftersom allt levande där var fridlyst, ville den heliga Brita straffa skyttens övervåld. Murarna stodo kvar efter branden, kyrkan blev åter iståndsatt. Några få altarskrudar och helgonbilder ha intill våra dagar förvarats där såsom minnen ifrån den katolska tiden. Och i staden Nådendal ha ännu strumpstickning och yllevirkning bibehållit sig såsom ett minne av de flitiga nunnornas arbeten.