Boken om vårt land/Kapitel 137
|
Efter Magnus Tavast hade rika, lärda och mäktiga män av Finlands förnämsta adel varit biskopar i Åbo. De voro stolta kyrkofurstar, kloka styresmän och älskade sitt land. Finland blomstrade under deras styrelse. Men Denna goda tid fick en ände genom det ryska kriget och genom danskarnas härjningar. Kyrkorna plundrades, landet utarmades, folket kunde icke betala sin tionde. På Svante Stures tid följde efter varandra två gamla biskopar, som icke förmådde hålla ordning under den onda tiden. Och mycken oreda var då i alla förhållanden.
På sistone blev den statskloka och högättade Arvid Kurk biskop i Åbo 1510. Han styrde sitt biskopsdöme med stark hand, och än en gång såg man den katolska kyrkans överherde uppträda med nästan samma glans, höghet och makt som hans lysande företrädare. Men tiderna blevo allt svårare. Biskop Arvids närmaste förman, ärkebiskopen i Uppsala Gustav Trolle, var en landsförrädare, som höll med kung Kristian. När då danskarna segrade och intogo Finland, hade biskop Arvid ingen annan utväg än att genom en förställd undergivenhet insöva kung Kristians misstänksamhet. Ja, han utbad sig av konungen gods och fördelar, på det att han måtte synas handla av egennytta, ty kung Kristian, som själv var falsk, trodde icke, att någon annan kunde handla ärligt och oegennyttigt. Alltså blev biskop Arvid skonad, men alla redliga män i Finland sörjde över att deras biskop förrådde sitt land.
Biskop Arvid lät en tid sina landsmän tro illa om honom och gömde stora förråder av vapen i valven under Kuustö slott. Men när Gustav Vasa skickade krigsfolk till Åbo, bortlade biskopen sin förställning, utdelade vapnen åt krigsfolket och förenade sig öppet med frihetens försvarare. Landet hörde hans röst och väpnade sig mot danskarna. Biskop Arvid visste väl, att han därmed blottställde liv och välfärd, men detta aktade han ringa, ty fäderneslandet var honom kärare än alla jordiska fördelar.
Det är redan berättat, huru Åbo slott ej kunde intagas och om våren år 1522 blev undsatt av en dansk flotta. Danskarna voro åter för en kort tid herrar i landet och sökte biskopen överallt för att bestraffa hans avfall. Biskop Arvid flydde längs kusten norrut, först till Raumo, sedan till Björneborg, därifrån upp till Närpes i Österbotten. Men när förföljarna ständigt voro efter honom, nödgades han i Närpes gå ombord på ett fartyg för att fly över till Sverge. Med honom följde flere av landets förnämsta adel, fruar och präster. Fartyget var i brådskan illa utrustat, kanhända också överlastat med folk och ägodelar. När flyktingarna nalkades svenska kusten utanför Öregrund, uppstod en svår storm, och där förgicks fartyget med biskopen och alla flyktingarna den 23 maj år 1522.
Så slöt Finlands sista katolska biskop sin ärofulla bana.
Liksom den första biskopen Henrik hade givit sitt liv för Finland, så offrade även den sista biskopen Arvid Kurk sitt liv för fäderneslandet. Därför skola vi ej förgäta, att den katolska kyrkan i Finland, med alla sina brister och fel, dock har börjat och slutat med ära.