Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

148. Om konung Karl IX.


Hertig Karl, som utgjutit så mycket blod, blev nu konung under namn av Karl IX. Han var en lång och bister herre med grått hår, grå mustascher, grått pipskägg, snabb i beslut, djärv i handling, klok i rådslag Hans grymhet skola vi icke berömma. Vi måste blott minnas, att han levde i en bister tid, då riket var nära att falla sönder och många oskyldiga fingo blöda jämte de skyldiga. Konung Karl höll med sin järnarm riket tillsamman, fullföljde Gustav Vasas verk och lade grunden till en stor makt.

I Finland voro den tiden hunger, pest, krig, övervåld, orätt och mycken förvirring. Konung Karl gjorde allt, vad han förmådde, för att skaffa rättvisa i landet. Han vistades länge i Finland och höll lantdagar med folket. Han bestraffade orättrådiga fogdar och lät bättre skattlägga landet, på det att ingen skulle utkräva olagliga utskylder. Han förbättrade också lagarna; han lät påbörja en översättning av lagen till finska språket. För att gottgöra, vad Österbotten lidit för hans skull, anlade han städerna Uled-borg och Vasa, vilken stad fick den berömda vasaättens vapen och namn.

Denna kraftfulla konung fick icke lång tid eller mycken ro att styra sitt rike. Han råkade i tre svåra krig: med Danmark, Polen och Ryssland. I sistnämnda land var Ruriks släkt utdöd, flere inkränktare stridde om tronen, och polackerna ville lägga Ryssland under sitt välde. I denna nöd slöto ryssarna förbund med den svenska konungen, och två unga fältherrar, Jakob De la Gardie oohim-nen Evert Horny bröto med en här in i Ryssland. De slogo polackerna och inryckte i Rysslands huvudstad, Moskva år 1610. Folket gick dem till mötes med salt och bröd; då hälsades finska krigare som Rysslands befriare. Men utlänningarna i den svenska hären gjorde uppror, och hären blev slagen av polackerna. De la Gardie och Horn räddade resten av hären och lyckades följande år intaga det ryska Novgorod. Nu, när allt var i villervalla, övertalades ryssarna att välja till sin storfurste Karl IX:s yngre son, hertig Karl Filip. Konungens avsikt var då att dela Ryssland i två riken och förena en del med Sverge. Men Gud hade beslutat annorlunda, och alla konungens kloka planer gingo om intet. Innan den unga hertigen Karl Filip kom till sitt nya rike, valde ryssarna en infödd storfurste, Mikael Romanov, som blev stamfader för det ända till år 1917 regerande kejsarhuset i Ryssland. Därefter blev detta rike starkt genom sin endräkt, liksom det förut varit svagt genom sin oenighet.

Finnarna stridde i konung Karls härar vid sidan av svenskar, livländare och estländare. År 1605 led konungen ett blodigt nederlag mot polackerna. Då kastade han sig i den hetaste striden; hans häst blev skjuten, och han var nära att bliva fången. En livländsk adelsman vid namn Henrik Wrede gav sin häst åt konungen, som blev räddad, men Wrede blev inför hans ögon nedhuggen. Av tacksamhet skänkte konungen sedan åt Henrik Wredes änka Elimä socken i Finland, där den ridderliga Wredesläkten länge behöll sitt stamgods Anjala gård.

Konung Karl IX dog, bruten av mödor och strider, år 1611. Finnarna kallade honom »den goda konungen» (hyvä kuningas). Sverges bönder brukade långt därefter säga, att, »så länge själaringningen varade efter store kung Karl, gräto både unga och gamla, och det var, som om allt blivit öde och dött i landet».