Boken om vårt land/Kapitel 37

Boken om vårt land av Zacharias Topelius 37. På blank is.

Du frusna vintervåg,

du sköna, klara spegelglas,

som nyss med flyktig håg

har glittrat uti stormens ras!

Ett barn av söderns blida kust

kan ej din konst, vet ej din lust,

du nära,

du kära,

du skära, blanka silverfjärd,

som blinkar

och vinkar

oss ut till vinterns värld!

Vad mer, om blommors släkt

har dött i snön uppå din strand

och vit är skogens dräkt

och drivan täcker stad och land!

Det friska mod, det unga skämt

ha på din is sitt möte stämt.

Vi bygga

så trygga

vår brygga på din blåa rand

och segla

och spegla

varmt hjärta, frusen hand.

Med foten klädd i stål

och eld i blick och ros på kind

vi fly mot fjärran mål

med farten av den snabba vind

och vända från vår bana sen

till vännens famn och brasans sken

att blida

förbida

den vida nordens vackra vår.

Då ljusna

de frusna,

de fångna böljors spår.