Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

37. På blank is.


Du frusna vintervåg,
du sköna, klara spegelglas,
som nyss med flyktig håg
har glittrat uti stormens ras!
Ett barn av söderns blida kust
kan ej din konst, vet ej din lust,
du nära,
du kära,
du skära, blanka silverfjärd,
som blinkar
och vinkar
oss ut till vinterns värld!
Vad mer, om blommors släkt
har dött i snön uppå din strand
och vit är skogens dräkt
och drivan täcker stad och land!
Det friska mod, det unga skämt
ha på din is sitt möte stämt.
Vi bygga
så trygga
vår brygga på din blåa rand
och segla
och spegla
varmt hjärta, frusen hand.
Med foten klädd i stål
och eld i blick och ros på kind
vi fly mot fjärran mål
med farten av den snabba vind
och vända från vår bana sen
till vännens famn och brasans sken
att blida
förbida
den vida nordens vackra vår.
Då ljusna
de frusna,
de fångna böljors spår.