Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

42. Ruskeala marmorbrott.


Det är mycket nöjsamt att lära känna alla stenarter och deras sammansättning. Mången trampar dem likgiltigt under fotterna och vet icke, huru rik och mångfaldig Guds skapelse är också i den hårda stenen. Det finnes så många olika stenarter i vårt land, att ’man därom kan skriva långa böcker, och ofta upptäckas nya sådana. Om allt detta får man läsa i stenläran eller mineralogien.

Bland nyttiga stenarter är vår vanliga kalksten en av de allmännaste och förekommer ymnigt vid södra kusten. Mera sällsynt är i Finland den dyrbara kalksten, som kallas marmor och begagnas till allehanda konstverk. I Ruskeala socken vid Ladogas norra strand är landets enda större marmorbrott. Ruskeala marmor förekommer i olika färger. Den vanligaste är ljusgrå med strimmor av vitt och mörkare grått; på ett annat ställe är den även grönaktig eller tämligen vit. Marmorn bildar här en enstaka bergsrygg, som är ett par kilometer lång och på några ställen höjer sig ända till 45 meter över den nedanför flytande lilla ån. Sedan marmorblocken blivit huggna i sina fyrkantiga former, föras de till marmorsågen, som träget men mycket långsamt med tillhjälp av sand sågar eller rättare utfilar blocken i tunnare stycken. Dessa ha i Petersburg använts till kostsamma och präktiga byggnader, såsom Isakskyrkan, Vinterpalatset och de kejserliga lustslotten. Ruskeala marmor upptäcktes 1765 av pastorn i Sordavala Samuel Alopaeus, och första brytningen be-gynte år 1768*. Alltsedan dess har marmorn brutits ur berget, stundom med stor kostnad och mycket arbete.

På senare tider har man begynt bränna kalk av marmorn, men en del av stenen användes fortfarande som byggnadsmaterial.

Vit marmor har blivit funnen i Bjärnå och invid Tor-neå; brokig marmor på flere ställen. Svarta stenarter, som användas till gravstenar, finnas även i Ruskeala samt vid Simola station, i Karis, vid Helsingfors, på Åland, mellan Raunio och Björneborg, vid Jyväskylä och på många andra ställen.

Täljsten, som är så mjuk, att den låter bearbeta sig med kniv eller såg, finner man vid Pielisjärvi, i Sotkamo och på flere andra ställen i östra Finland. Den användes till ugnar, kokkärl och prydnad på byggnader. Sannolikt skall man ännu på många ställen i Finland upptäcka sådana stenarter, som det lönar sig att bearbeta.