Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

71. Matti.


En husbonde hade tre tjänare. Ivan var ryss, Erik var svensk, och Matti var finne. En sommarmorgon utsände husbonden sina tjänare att uppgräfta en stenbacke till åker och anvisade dem ett stycke v.ardera. Ivan gräf-tade under munter sång och blev färdig till middagen. Erik arbetade, ömsom skrattande, ömsom knotande, och blev färdig på eftermiddagen. Matti såg tvär ut, tog sig en god betänketid och blev färdig på sena kvällen.

När de slutat sitt arbete, kom husbonden för att bese det. »Ivan har arbetat flinkast», sade han, »men Ivan har lämnat stenarna kvar. Erik har bortröjt de små stenarna; men låtit de stora ligga. Matti har bortröjt de stora stenarna, men låtit de små ligga kvar. Var och en av eder har en förtjänst och ett fel. Nästa gång vill jag sända Ivan att harva min åker, Erik skall dika min äng, och Matti skall bryta stenar; därtill är han skapad.»

Matti blev således stenbrytare. önskar nu någon att lära känna denna betänksamma man, så är han till växten av medelstorlek, axelbred, armstyv och väl härdad. Han har brunt hår, grå ögon, grå hy, något inböjd näsa, tunna läppar, brett ansikte. Han är således ingen skönhet; men det säges, att han har vackra bröder med bruna ögon och täcka systrar med lingult hår. Mattis hållning är styv och trumpen, såsom det ägnar en stenbrytare. Han går långa vägar med trygga, långsamma steg. I ungdomen säges han till och med hava dansat, men det måste vara förtal, ty nu kan ingen förmärka något slags dans-konst hos honom.

Till lynnet är Matti en av dem, som icke förhasta sig. Han är tvär och tillbakadragen; men, när han suttit en stund bland goda vänner, tyckes han liksom tina upp och krypa ur idet. Hans trumpna ansikte förmildras han kan bliva munter, till och med kvick på sitt eget sätt. Man skulle icke tro om en så allvarsam man, att han kan gyckla och skämta så, som han likväl kan, och då roar det honom obeskrivligt att förlöjliga egna och andras dårskaper. Ehuru vanligen fåordig och tystlåten kan han då tala mer, än en annan står ut med att höra. Till Mattis fel hör nämligen också det att ofta tiga, när det vore bättre att tala, men stundom tala, när det vore bättre att tiga.

Matti är en så genomärlig man, att han måste låna ordet tjuv från ett annat språk. Han är också en lugn man, Att styra utför en brant fors, att lägga an mot björnen på fem stegs avstånd eller att släcka det brinnande taket över en krutkällare bekommer honom icke det minsta. I krig har han heller aldrig kunnat lära sig konsten att springa. Han är aldrig rädd före eller under faran, men efteråt är han mycket försiktig. Att han är långsam och senfärdig, vet hela världen. Möter han en bekant på vägen, blir han ej färdig att hälsa, förrän den andra redan är ett stycke förbi. Ändock händer det, att han råkar ut för en förunderlig brådska, sedan han alltför länge begrundat en sak. Fundera länge och sedan fjäska är Mattis vana. Han har så länge kommit allestädes för sent, låtit vänta på sig och funnit andra, som hunnit före honom, att han råkat i mycket bekymmer för de nya järnvägarnas punktlighet på minuten. Men Matti är läraktig; han brukar nu ofta för säkerhets skull infinna sig en timme för tidigt. Att han är envis som synden, vet ock hela världen; hans envishet är just aviga sidan av hans ihärdighet. Vad han en gång fått i sitt huvud, det vill han driva igenom. Där han skall stå, där står han; men behagar han det icke, är det förspilld möda att övertala honom. En av Mattis bröder, en lång karl, dränkte sig i ett vattenämbar; det var ingen lätt sak, men han ville drunkna, och han drunknade. Alltid behöver Matti betänketid. Han misstror allt nytt; men han kan vänja sig småningom. Därför avskyr han nya moder och seder, men när dessa kommit ur bruk hos andra, händer det, att Matti finner behag i dem. I hans släkt finnas ock få, som börja, men många, som hålla med. När den, som börjat, släpper sitt tag, bliva alla de andra borta. Och de, som ingenting göra, äro mycket flitiga att klandra dem, som göra något.

Till Mattis senfärdighet hör, att han tål mycket, innan han vredgas, men en gång vred blir han vred över all måtta. Han bär tåligt en stor missväxt, men knotar över ett litet olägligt regn. Han kan förlåta den, som berövat honom all hans egendom, men har någon stulit hans grimskaft, då börjar Matti process.

Matti älskar sin häst, sin åker, sin båt, sin badstuga, sin smedja och sin säkra gamla lodbössa. Några av bröderna handla och färdas på resor till lands eller sjöss. Helst vill dock Matti leva i fred i sin stuga utan bekymmer för morgondagen, och han anser sig rik, när han i dag har sitt rågbröd, sin gröt, sin mujka eller strömming och sina potatisar. I nödfall äter han bark. Är han väl mätt av egen eller annans mat, händer det ibland, att han lägger sig på latbänken; däremellan är han en styv arbetare. Det skulle ej skada Matti att bättre kunna räkna inkomst och utgift, ty spara för morgondagen är icke hans sak. Medan han ömsom slösar och svälter, bliva främlingar rika på hans bekostnad. Han kan se högar av guld framför sina fötter, men kommer sig ej för med att sträcka ut handen och taga dem. Matti är en karl med gott naturligt förstånd, och dock är ingen så lätt lurad som han. Han tycker sig göra en god affär, nar han byter bort sin flinka häst och får en med spatten i stället.

För övrigt är Matti hjälpsam, gästfri, pålitlig och trofast; sover om vintern, vakar om sommaren, hör gärna musik, diktar vackra visor och tycker om allt, som behöver eftertanke. Han är en mästare i att gissa gåtor och finna sinnrika ordspråk. Han vill gå till grunden med allt; han gräver sin brunn så djup, som ville han gräva igenom jorden, och om lian i barndomen råkat stappla på katekesen, kan han sedan begrunda i åratal, varför Gud har låtit honom födas till denna världen.

Vi skola icke tala om Mattis finare bröder och systrar; de likna utvärtes andra finare människor, men bära dock alltid ett stycke av Matti inom sig. Gud välsigne den breda näven och det ärliga hjärtat! Matti har sina fel, Matti har sitt huvud för sig, men när vår Herre vill bryta stenar på jorden, skickar han Matti till stenbacken. Detta är Mattis ämbete. Vår Herre vet bäst, vartill vi duga.