←  Kapitel 7. Land och folk
Boken om vårt land
av Zacharias Topelius

Kapitel 8. Vårt land och världen
Kapitel 9  →


Eget land är smultron,
främmande land är blåbär.
 Finskt ordspråk

Jag vet, att vårt land är endast en liten del av jordens yta. Men jag föreställde mig förr, att vi bodde mitt i världen. Nu vet jag, att Finland är beläget i norra delen av den världsdel, som kallas Europa, och vid ett hav, som kallas Östersjön. Jag vet också, att våra närmaste grannländer äro: i öster Ryssland, i väster Sverge och Norge, i söder Estland och Livland samt längre söderut Tyskland och Danmark. Norr om vårt land är endast det öde Ishavet. Vi hava en lång väg till andra världsdelar och till varmare länder. Landvägen kunna vi endast genom Ryssland komma till södra Europa. Sjövägen komma vi dit över Östersjön, som är en stor vik av Atlantiska oceanen. Om vintern stänges denna vår sjöväg ofta av is, men starka ångare bana sig väg genom ismassorna, och våra raska sjömän utbyta även då våra varor mot främmande länders.

Ty Gud har skapat länderna i en förunderlig mångfald, så att det ena landet icke är det andra likt. Somliga länder äro mycket varma, andra äro mycket kalla, andra åter ha lagom värme. Ländernas skapnad, berg, jordmån växter och djur äro mycket olika. Ett tusen sex hundra miljoner människor leva på jordens yta, och bland dem finnas ej två, som fullkomligt likna varandra. Vad ett land saknar, det frambringar ett annat. Vad en människa icke kan uträtta, det uträttar en annan, och många tillsamman uträtta mer än var och en särskilt. Så bliva alla varandra nyttiga och fylla varandras brist. Det är en vis ordning av Gud, att länder och folk behöva varandra. Ty om var och en hade nog för sig, skulle han icke uppsöka andra, utan^leva och arbeta för sig allena. Men nu tvingas människorna att lära känna och hjälpa varandra, på det att alla må älska varandra som bröder.

Så står även vårt land genom sjöfart, handel och utbyte av kunskaper i förbindelse med andra länder. Vi hämta vårt salt från England, Portugal och Italien. Från Sverge hämta vi järn, från Norge sill, från England maskiner. Från Tyskland, Frankrike, Spanien, Italien hämta vi tyger, frukter och vin. Från Amerika hämta vi kaffe, socker, bomull och färgstoffer. Från Kina hämta vi te, från Ostindien kanel, ingefära, peppar och andra kryddor. I stället skicka vi till andra länder papper, plankor, bräder, ved, smör, ägg, fisk och andra varor.

Vi hämta även böcker, konstverk och nyttiga uppfinningar från andra länder. Sådant hava vi ännu ganska litet att sända härifrån dit; men med varje år få vi mera.

I jämförelse med den övriga världen är vårt land fattigt och avlägset. Vi hava visst ingen orsak till högmod. Vi måste vara ödmjuka, arbetsamma, sparsamma och läraktiga för att icke nödgas bero av andras gunst. Men detta hindrar oss icke att älska vårt land mer än något annat land i världen. Det är dock vårt eget land och vårt hem. Och intet land är så skapat efter vårt sinnelag. Reser någon av oss till främmande land och har allting gott och vinner lycka och rikedom, så trives han likväl ej länge där. Efter någon tid begynner han längta tillbaka till detta fattiga land igen, och han förstår, att här finnes dock mycket gott, som icke finnes i andra länder. Därför må ingen lättsinnigt och oförnöjt flytta till främmande land. Vad han än må vinna där, har han dock förlorat ett, som aldrig kan ersättas, och det är hans fädernesland.

Lik en fågel, som blivit flyktig ifrån sitt bo, är en man, som blivit flyktig ifrån sitt hem (sitt hemland). Sal. ordspr. 27:8