←  Första kapitlet
Botanisten och filosofen
av Axel Hägerström

Andra kapitlet
Tredje kapitlet  →
Libris 1416705

Kausallagen som princip för empirisk vetenskap

redigera

Efter överenskommelse träffade filosofen och botanisten åter på fjället följande dag för att fortsätta samtalet. Sedan de enstämmigt uttalat sin beundran över den storartade utsikten och den färgprakt solen strödde över landskapet yttrade botanisten: "Vi naturvetenskapsmän har liksom i blodet en viss avsmak för abstrakta filosofiska resonemang. Vi känner oss därvid i allmänhet, som om vi fritt svävade i den gränslösa rymden utan fotfäste på vetenskapernas grundval, erfarenheten. Men kanske har de konturlösa vidderna framför oss tagit mig till fången och för ögonblicket drivit filosofhataren på flykten. Alltnog: jag har med intresse sökt tänka mig in i gången av vårt samtal från i går. Jag skulle nu vilja våga ett par anmärkningar.

Kausallagen och den historiska vetenskapen

redigera

Det synes mig som om du väl mycket skure all empirisk vetenskap över en kam. Du ville säga följande: Den empiriska vetenskapen har såsom sådan egentligen inga grunder alls för sina förutsägelser. Ty endast genom att antaga kausalitetsprincipen kan man bestämma något om framtiden. Men denna princips giltighet kan icke grundas på någon erfarenhet. Det syntes mig emellertid, som om du därav hade dragit den slutsatsen, att den empiriska vetenskapens ställning överhuvud taget därigenom bleve prekär. Men nu ges det ju en hel grupp av empiriska vetenskaper, som icke alls sysslar med några förutsägelser. Dit hör väl de historiska vetenskaperna. Som du vet finns historiska elementer även i naturvetenskapen, exempelvis inom geologien och den biologiska utvecklingsläran. Såsom historisk syftar ju vetenskapen endast till att helt enkelt berätta, vad som skett, icke till att uppställa lagar för skeendet. Lagar - det erkänner jag- refererar till sin natur även till framtiden, emedan de skall gälla allmänt. Det synes därför som om de historiska vetenskaperna såsom blott konstaterande fakta icke träffades av din anmärkning.

Den andra invändningen är denna. Det synes mig, som om på ett sätt alla empiriska vetenskaper kunde rädda sig undan de svårighet du framhållit. Man kan väl säga, att såvitt de endast konstaterar fakta, så kan de göra anspråk på ett självständigt grundat kunskapsvärde. Alltså - i mitt fall -: såvitt jag endast vill påstå att de exemplar jag verkligen undersökt har den eller den konstaterade beskaffenheten, men icke utsäger något om växten i allmänhet, än mindre uttalar något om orsaken till förhållandet, så är saken obestridlig. Men man kan ju här fortsätta och - utan att alltjämt överskrida gränserna för det bevisbara - säga att allmänna, därtill sig hänförande påståenden, som verkligen för sin giltighet behöver kausalitetsprincipen, gäller under förutsättning av denna princip. Om sålunda den empiriska vetenskapen i sin användning av fakta är medveten om sin rent hypotetiska karaktär, så synes den kunna göra anspråk på eget kunskapsvärde, om den blott förfar försiktigt och verkligen för övrigt fotas på erfarenheternas fasta mark.

Härpå svarade filosofen: "Jag skall först upptaga till behandling vad du yttrade om de historiska vetenskaperna. Är det verkligen tänkbart, att historien i vanlig mening skulle kunna berätta något utan att använda sig av kausalitetsprincipen? Den framställer väl såsom politisk, kulturell, social etc. icke blott fysiska förlopp, utan den hänför väl de faktiska förloppen på handlande personer. Därvid antager den väl också ett orsakssammanhang mellan personernas viljor och skeendet. Den vill väl ävenledes komma till klarhet i de härvid verkande motiven.

Men huru skall ett slikt hänförande kunna ske utan antagande av kausalitetsprincipens giltighet? Därförutan kunde ju de fysiska förloppen i fråga ha kommit till stånd utan någon orsak alls och viljandet utan alla motiv. Vidare ligger väl i uttalandet av varje sådant sammanhang mellan viljan och handlingarna, motiven och viljandet, att under för övrigt liknande omständigheter ett sådant viljande alltid har med sig ett sådant handlande, en viss motivkomplex alltid har med sig en sådan vilja. Ty ett orsakssammanhang mellan företeelser, vad betyder det om icke nödvändighet i deras succession eller att de tidligt hör tillsammans? Alltså föreligger även här på visst sätt ett uttalande om framtiden. Detta gäller oberoende av om orsaksbetingelserna anses så individuella, att ett sådant fall icke vidare kan inträda. Om det inträdde, skulle samma succession föreligga. Det uttalas under alla omständigheter vid antagandet av ett orsakssammanhang.

Nu kunde häremot invändas, att när det gäller sådana orsakssammanhang som råder mellan viljan och handlingen, resp. motivkomplexet och viljan, så är det, till skillnad från andra kausalsammanhang, något som direkt erfares av den som upplever dem. Därför skulle här anmärkningen falla, som utgick från att kausalförlopp icke kan erfaras, utan blott bestämmas på grundvalen av ett redan antaget allmänt kausalsammanhang. Det synes, som om vi i vår vilja direkt erfore en kraft varur handlingen framgår, och i motivkomplexet en kraft varur viljandet framgår. Men det är att märka att något sådant vid eftertanke visar sig omöjligt. Ty må man blott besinna vad det skulle innebära att erfara ett kausalsammanhang. Man skulle ju då erfara icke blott successionen, utan även nödvändigheten av densamma, vartill hör att 'verkan' alltid skall vara förhanden, om 'orsaken' med därtill hörande betingelser en gång har inträtt. Huru vore det på detta sätt möjligt att erfara något, som till sin innebörd går utöver det närvarande och refererar till en möjlig tid?

Jag övergår därefter till frågan, huruvida historien såsom rent empirisk vetenskap kan göra anspråk på självständigt kunskapsvärde, såvitt den nu verkligen endast konstaterar faktum. Den frågan är givetvis efter det föregående att besvara med hänsyn därtill, huruvida historien kan konstatera ett faktum utan användande av kausalsammanhang. Vi läser exempelvis en krönika för att få kännedom om vissa händelser under dess författares tid. Erfar vi nu därvid direkt vad som verkligen skedde? Nej, det högsta vi kan sägas direkt erfara, är de på papperet skrivna eller tryckta orden. Men från dessa sluter vi oss till att vissa förlopp varit för handen. Huru? Vi frågar naturligtvis först: Har författaren av andra tecken att döma visat sig i allmänhet sannfärdig? Skulle vi finna detta vara förhållandet, så håller vi det tills vidare för troligt, att han i vårt fall åtminstone velat tala sanning. D.v.s. vi anser hans på annat sätt konstaterade sannfärdighet såsom ett indicium på vilja till sannfärdighet.

Här föreligger, grovt taget, uppenbarligen två användningar av kausalitetsprincipen. Den första, när vi från verklig sannfärdighet sluter till intresse för att berätta sant som grund till sannfärdighet; den andra, när vi antar att detta hans intresse har influerat hans framställning i föreliggande fall. - Men det är ej nog härmed. Vi frågar, innan vi vågar fälla ett slutgiltigt omdöme, efter tillförlitligheten av de kunskapskällor, varpå han själv stött sig. Så råkar vi - för konstaterandet därav - ut för nödvändigheten av nya kausalslut. Särskilt frågar vi oss i detta avseende, om han själv har kunnat direkt konstatera händelseförloppet. Sådant är i och för sig ett plus till trovärdigheten. Vi anser nämligen den egna upplevelsen, om det annars är fråga om en omdömesgill person, vara något som särskilt möjliggör en sannfärdig framställning av förloppet. Här anser vi att upplevelsen under vissa omständigheter är en orsak till möjligheten av en sanningsenlig relation. - Men så spörjer vi kanske vidare. Kunde det icke i särskilda fall finnas någon anledning till att författarens intresse för sannfärdighet försvagades? Fanns det icke något särskilt intresse, som måste göra honom böjd för att i vissa fall framställa saken oriktigt? Exempelvis intresset för att själv framstå i bättre dager? Antar vi något sådant, så anser vi också den möjligheten icke utesluten, att detta intresse i vissa avseenden kan ha verkat försvagande på hans vilja till sannfärdighet. Särskilt skulle detta antagande växa i kraft, om vi genom användande av andra källor kunde konstatera en viss sanningslöshet i uppgifterna på dithörande områden. Så kommer vi då till en mindre trovärdighet i särskilda fall på grund av ett möjligt kausalförhållande. - I själva verket behöves endast en blick på de historiska metoderna för att fastslå att historien på varje punkt använder sig av antagna kausalsammanhang, även när den blott vill konstatera faktum.

Kausallagen och konstateringen av faktum

redigera

Jag betraktar därefter frågan mera allmänt och undersöker, huru fakta konstateras i allmänhet, även sålunda i det primära fallet av ren autopsi. Det finns ju något som vi kallar hallucinationer, i vilka personer tycker sig ha fullkomliga sinnesintryck, utan att sådana är förhanden. Det finns ju även personer med så livlig fantasi att de förväxlar fantasier med varselbildningar i vissa fall. Vad garanterar nu att dina föregivna upptäckter ej allesammans är hallucinationer eller blott livliga fantasibilder, tagna för verklighetsindicier?

Härtill svarade botanisten skrattande: "Har jag gjort mig känd för att ha hallucinationer eller för att icke kunna skilja bild från verklighet, eftersom du framställer en så besynnerlig fråga?"

- "Du menar då sålunda", blev svaret, "att eftersom du i allmänhet taget icke har några anlag för att hallucinera eller förblanda fantasi med verklighet; eftersom du har erhållit en gedigen vetenskaplig skolning, som har tuktat alla tendenser att gå bort från den rena erfarenhetens marker; eftersom du också redan har ett namn i den vetenskapliga världen som garanterar att du gått vetenskapligt hållbara vägar, så kan man nu också lita på att du i detta fall icke gjort några snedsprång? Men säg mig, varför man kan vara så säker för den skull?"

"I sanning," utlät sig botanisten, alltjämt förvånad, "du rättfärdigar väl din egen sats, att filosofer älskar att behandla truismer. Men eftersom du pressar mig, måste jag väl fram med den trivialiteten att det vore alldeles obegripligt, om jag i detta fall med ens hade ändrat karaktär."

Filosofen genmälte: "Vi behöver nu kanske ej upprepa förut förda resonemang. Du förstå nog själv att obegripligheten du talar om endast betyder, att avbrottet i din psykiska konstitution måste ha en orsak. Men en sådan kan ej upptäckas efter givet erfarenhetssammanhang. Tvärtom erfordrar själslivets kontinuitet, där inga särskilda omständigheter tillkomma, såsom sinnesrubbning etc., att den föregående bestämdheten hos detsamma influerar den senare. Vi har här sålunda åter upptäckt en fördolt liggande användning av kausalsammanhang vid en så enkel konstatering av faktum som i detta fall."

"Men", invände botanisten, "jag behöver ju ej, eftersom jag på detta sätt ansättes, anföra något annat skäl för att jag verkligen hållit mig till erfarenheten och ej gått irrvägar än följande: Jag har ju verifierat mina egna synförnimmelser - jämte därmed adekvata känselförnimmelser - med andra personers motsvarande synförnimmelser. Och sist, men icke minst: jag har verifierat dem med kameran vars vittnesbörd är oomkullkastliga."

Härtill svarade filosofen: "Vad betyder verifieringen genom andra sinnen annat än att, då nu andra sinnen också talar för saken, så låter sig förhållandet icke gärna förklara som hallucination eller fantasi, utan endast sakens objektiva beskaffenhet kan användas som förklaringsgrund till att man sett den så eller så? Det samma gäller ju om andra personers samstämmiga vittnesbörd. Att kameran är ett hjälpmedel för att verifiera våra sinnesintryck är förhanden mellan det som avbildas och bilden, är ju ävenledes påtagligt.

Det torde nu - fast jag egentligen endast rört vid de mera på ytan liggande användningarna av kausalitetsprincipen - vara tillräckligt med det anförda, såvitt det gäller konstaterandet av yttre fakta.

För att söka fullständigt undanröja varje tvivelsmål om den empiriska vetenskapens natur skall jag nu undersöka hur det förhåller sig med konstateradet av fakta på själslivets område. Sedan nu en gång din uppmärksamhet blivit väckt behöver jag nog inte särskilt utföra, att konstaterandet av andras själsliv aldrig kan stödjas på något annat än på antagna kausalsammanhang mellan andras själsliv och yttre företeelser, t.ex. då man sluter från uttalade ord till själstillstånd som däri tar sig uttryck. Men när det gäller konstaterandet av det egna själslivets fakta tycks sakförhållandet omedelbart sett ej ligga så klart till. Här synes faktum vara direkt givet utan varje användning av kausalsammanhang. Men det är dock inte så. Vi betraktar t.ex. minnet. Klart är att konstaterandet av faktum alls icke skulle få någon betydelse för den empiriska psykologien, om icke upplevelserna kunde 'bevaras' i minnet. Men huru kan jag egentligen antaga, att mina erinringar om förflutna upplevelser är sanna? Det är ju dock klart att det förflutna såsom förflutet icke är för handen i det närvarande och sålunda icke kan direkt erfaras. Endast om jag kan antaga ett sammanhang mellan det förflutna och det närvarande, kan erinringarnas sanningsvärde hävdas. Detta sammanhang måste förläggas däri, att det förflutna bestämmer det närvarande på ett sådant sätt, att det framträder i vad vi kallar erinring. Om ett sådant sammanhang icke kunde göras gällande, skulle 'erinringen' upplösa sig i ren fiktion. Alltså förutsätter vi - om vi besinnar oss över möjligheten av våra erinringars kunskapsvärde - ett visst kausalsammanhang. Då nu all konstatering av fakta på själslivets område får betydelse för den psykologiska vetenskapen blott genom minnet, förutsätter denna även i varje konstaterande av faktum vid kritisk självbesinning ett visst kausalsammanhang.

Men härur kan nu också en betydelsefull slutsats dragas. När vi fattar oss själva såsom fortlevande med bibehållen personlig identitet, så är denna uppfattnings riktighet väsentligen betingad av att ett kausalsammanhang mellan det förflutna och det närvarande kan påstås. Ty hur kan vi tänka oss äga personlig fortvaro utan att minnas förgångna upplevelser? Men huru kan vi påstå det s.k. minnets riktighet utan att antaga kausalsammanhang mellan det förflutna och det närvarande?

Av allt det sagda följer nu åter, att den empiriska vetenskapen icke kan taga ett steg framåt, icke kan konstatera det enklaste faktum utan att använda sig just av kausaliteten, som ju icke kan vara given i någon erfarenhet. Men om så är förhållandet, kan ju densamma såsom sådan icke i något avseende giva objektiva grunder för sina påståenden utan att förutsätta något som den själv icke kan pröva. Den är sålunda ur alla synpunkter hypotetisk. Den vilar på en från dess egen synvinkel obevisbar förutsättning. Endast den filosofiska kunskapsläran, som söker finna en i och för sig giltig sanningsprincip och med ledning därav bestämma kausalitetsprincipens giltighet - den empiriska vetenskapens ständiga bas - kan därför giva den ett verkligt fäste."

Botanisten svarade härtill: "Det faller mig något in. I skollogiken talas om ett logiskt fel, benämnt saltus in demonstrando. Månne du icke nu, då du så frimodigt stiger mot de eteriska rymderna för att där vinna ett fäste, gör ett slikt språng? Om du verkligen har rätt; om kausalitetsprincipen verkligen är förutsättning för all empirisk vetenskap utan att själv kunna empiriskt verifieras, månne då detta innebär något annat än att det mänskliga tänkandet är så beskaffat, att det vid varje empiriskt kunskapsomdöme måste använda kausalitetsbegreppet? Men huru är mänskligt tänkande givet, om icke i erfarenheten? Blir icke därför konsekvensen av dina satser endast den, att en särskild empirisk vetenskap, psykologien, har att undersöka det mänskliga tänkandets struktur för att finna kausalitetsbegreppets egentliga innebörd? Vad angår oss moderna en filosofi som går över all erfarenhet? 'Quid Saulus inter prophetas'?"

"I sanning," svarade filosofen, "du ropar som Arkimedes: rör icke mina cirklar! Det har ju ganska tydligt visat sig att den empiriska vetenskapen rör sig i en evig cirkel, om den vill på erfarenheten grunda förhandenvaron av kausalsammanhang. När du - trots allt - åt en viss empiri, psykologien, som på varje punkt förutsätter kausalitetsprincipens giltighet vill lämna undersökningen av denna giltighet, så visar du din brinnande kärlek till cirklar - fast visserligen dina älsklingscirklar ej är så respektabla som de Arkimediska. De gustibus non est disputandum. Logisk blir dock icke din ståndpunkt.

Kausallagen och den filosofiska kunskapsläran

redigera

Slutsatsen synes nu bli: För att den empiriska vetenskapens anspråk på objektivitet skall kunna hävdas, måste kausalitetsbegreppet rent logiskt undersökas med ledning av en av all erfarenhet oberoende sanningsprincip. Den vetenskap som försöker detta är den rena filosofien. Endast genom en sådan undersökning kan den empiriska vetenskapen undgå å ena sidan skepticismens angrepp, å andra sidan superstitionens inträngande. Dock, empirikerns ofta återkommande avoghet mot all dylik undersökning är visserligen förklarlig, men därför icke logiskt sett ursäktlig."

"Du medgiver," svarade botanisten, "att den föreliggande avvogheten [sic] är förklarlig. Det är förvisso sant. Dels har ju den rena filosofien i alla tider haft en benägenhet att vända sig bort från denna i dess ögon lägre värld till en supponerad högre. Om filosoferna velat bevärdiga vår värld med en viss uppmärksamhet, har det ofta endast blivit okunnighetens strandhugg på den empiriska vetenskapens marker. Dels har ju de olika filosofiska systemen bekämpat och bekämpar varandra på liv och död, vilket ju ej är ägnat att väcka förtroende. Så tillkommer att den empiriska vetenskapen har gjort sina största framsteg, först när den slitit sig lös från de filosofiska spekulationernas famntag."

Filosofen: "Du har nog rätt i vad du nu yttrat. Jag skulle därtill vilja lägga en erinran om den mänskliga tankekraftens begränsning. När en gång denna blivit riktad på iakttageler och deras ordnande i ett sammanhang, försvagas kraften att rikta sig tillbaka på sig själv och undersöka grundvalarna för sin egen förmåga att giva sanningen.

Kvar står dock under alla omständigheter att filosofien principiellt sett just är den vetenskap, som har att fastställa basen för den empiriska. Detta förhållande upphäves naturligen icke av att de olika filosoferna bekämpar varandra. Meningsskiljaktigheterna har sin förklaringsgrund i att denna vetenskaps föremål erbjuder de största svårigheterna att bemästra, då det här är fråga om grundvalen för all sanning. Såsom vi obehindrat kan iakttaga föremålen i och genom solljuset, men bländas, om vi riktar våra ögon mot detta självt, så förvirras vi lätt när vi vänder oss mot sanningsprincipen, fast vi genom användande av till den hörande och i den grundande begrepp - sådana som t.ex. kausalitetsbegreppet - kan vinna resultat som är riktiga. Se alla de otaliga särskilda färgskiftningarna, som träden, buskarna och örterna erbjuder! Allt detta upptäcker vi blott genom solljuset. Var och en kan vi gripa för sig i sin bestämda schattering. Men riktar man ögonen mot ljuset självt, så förlorar sig alla konturer. Så är det ock med sanningsprincipen. Fast vi genom dess användande urskiljer den givna verklighetens bestämningar, så leder den, när vi vill gripa den själv, till ändlösa spekulationer. Men trots det har alltid från kulturens begynnelse icke saknats folk som frestat försöket."

Härtill svarade botanisten: "Trots din lyriska apoteosering av filosofien såsom vetenskap, kan jag icke övervinna vissa betänkligheter med avseende på det faktum att filosoferna är av så vitt skiftande meningar. Om nu filosofien icke blott är den rättsgiltige domaren över riktigheten av den empiriska vetenskapen, utan även över min rätt att antaga min egen fortvarande existens - även detta vilar ju på kausalitetssammanhang och måste sålunda prövas av filosofien - så är det ju ganska obehagligt att icke veta, vart man skall vända sig. Är det nu hos dig som jag har att finna den riktiga domen över mina anspråk på att existera, eller är det hos någon annan?" frågade botanisten med en ironisk bugning.

"Här förväxlar du dock två skilda saker," blev svaret. "Filosofen är ju endast, såvitt han har vetande om sanningsprincipen, den kompetente domaren över vad som rätteligen kan göra anspråk på sanning. Det är sålunda ytterst blott vetandet som är den rättslige domaren, icke den enskilde filosofen själv."

"Men säg mig en sak," frågade empirikern, "anser du dig själv vara sanningsprincipen?"

- "För ingen del. I sådant fall vore jag ju som påven en cathedra ofelbar."

- "Men varpå stöder du dig, när du tror dig ha träffat principen? Har du något annat kriterium än din egen visshet? Att du icke få åberopa dig på något kausalförhållande mellan sanningsprincipen och din egen uppfattning, den saken är klar, därför att just kausalitetsbegreppets giltighet är det som framför allt ska avgöras."

Härtill svarade filosofen något dröjande vid orden:

"Du menar att, eftersom jag själv icke är sanningsprincipen, så är det enda varpå jag har att stödja mig min egen visshet om densamma. Men vissheten kan väl själv bedömas efter sin logiska halt?"

Botanisten: "Du menar således, att sanningsprincipen till sin natur måste äga logisk giltighet. Men jag frågar då åter: om du själv ej är sanningsprincipen, varpå stöder du då detta ditt påstående, om ej på din egen visshet? Och, för övrigt, alla som filosoferar kan ju påstå sig ha vunnit den logiska giltighet i sin uppfattning av sanningsprincipen varom du talar. Ingen har i alla fall ytterst något annat att därvid åberopa sig på än sin egen visshet. Men nu drager jag slutsatsen: Om filosofiens eget criterum veri blott är den särskilde filosofens personliga visshet, och om filosofien allena kan ange rättsgrunden, ej blott till den empiriska vetenskapens giltighet utan även till antagandet av min egen fortvarande existens, eftersom härvid kausalitetsbegreppet måste användas: då är också filosofernas oenighet sinsemellan obehaglig.

Alltså ännu en gång: är det till dig eller någon annan augur jag har att vända mig när det gäller frågan om min egen existens? Du förlåter mig kanske, om jag i denna ovisshet om det rätta tribunalet förlitar mig på min egen visshet såväl beträffande min existens som med hänsyn till den empiriska vetenskapens möjlighet..."

Filosofen teg. Det var icke utan, att han påminde om en schackspelare, som varit så ivrig i angreppet, att han glömt gardera sin egen kung.