Botgöraren
Min synd är allt för tung att bäras mer —
i säck och aska vill jag kläda mig.
Med ansiktet mot jorden tyst jag ber,
när kvällen svalkas kring min pilgrimsstig.
Du Jahve, Buddha eller Nazaré —
vem av er härskar, vem av er är till?
Jag biktar gråtande för det jag ej kan se,
och gör av nöd, det som jag icke vill.
Och kring mig ser jag ögon utan sorg,
och visa män, som skämta bort sin tid,
men själv jag ligger fallen på de gladas torg,
och ber till intet om en droppe frid.
Och kanske skall jag stärkt och renad gå
min morgonväg i solens klara ljus,
och aldrig ångra att jag då och då
föll ner på knä i vägens heta grus.
Men kanske skall jag glad vid nattens slut
gå ut till spel och dans som förr jag gått,
och kalla Gud för spöke som jag gjort förut,
och räkna synd för rätt och rätt för brott.
Ni gudar, dömen mig ej allt för hårt,
ty utav eder hand sker allt som sker.
Och leva är mig tungt och dö är också svårt,
när ingenting jag vet om döden och om er.
