Nu jag tar min pensel –
Sätt dig, min Lisette!
Astrild skall dra känsel
På dess målning lätt.
Ögonen till färgen
Ljufva, himmelsblå!
Blickarne till märgen
Hjelten genomgå.
Kännaren skall sanna
Att ej mera skön,
Glad och öppen panna
Fins bland Evas kön.
Grekiskt täck i snitten
Skall han näsan se –
Liten bugt på midten,
Stolt och retande.
Skönast dock befunnen
Bland dess gracers tal
Är den friska munnen,
Rosornas rival.
Barmen blygt sig höjer
I ett glest förvar.
Rundeln, som sig röjer,
Liljans hvithet har.
Kring dess axlar flyter
Lockars lätta sky,
Som sin skugga bryter
Mot en cyprisk hy.
