←  Förord
Bref om Theatern
av Okänd

Första brefvet
Andra brefvet  →


[ 1 ]


FÖRSTA BREFVET.


Du begär att få veta mina tankar om den dramatiska konstens och litteraturens närvarande tillstånd, såväl i allmänhet, som i vårt kära fädernesland i synnerhet; jag skall göra hvad jag kan att uppfylla din önskan; och jag skall dervid icke grunda mina omdömen på andra fakta eller handlingar, än sådane, som äro allmänt kände eller i embetsverken tillgängliga.

Nästan sent har man börjat inse att theatern är det medel, hvarigenom den politiska, och till en del den allmänna, moraliska bildningen får sin rigtning, eller åtminstone kan få den. Många regeringar begripa det icke ännu. Om allmänna opinionen nödvändigt måste verka på theatern och isynnerhet på dess litteratur, återverkar theatern deremot, starkare än man tror, på de känslor och passioner, hvarifrån allmänna opinionen utgår; den kan icke bestrida en idé, som en gång fått fart, men den kan förstöra mången dår[ 2 ]skap innan den hunnit göra sig gällande, och påskynda dess fall, sedan entusiasmen för densamma afsvalnat; det är en inrättning, hvilken kan blifva lika så skadlig, som nyttig, äfven i Styrelsens hand.

De reglor, hvilka under sekler varit erkände såsom grundvalar för den dramatiska litteraturen, hafva dessa sednare decennierna blifvit angripne, och så många som det varit möjligt att störta, hafva fallit. Konsten har likväl icke skördat all den vinst man förmodat af dessa språng från den ena ytterligheten till den andra, och den raskhet, hvarmed man brutit de äldre banden, har esomoftast visat sig vara, icke snillets begär efter frihet, utan sjelfsvåldets hat emot ordning. Det har gält här, likasom vid många revolutioner, der man ifrat mot de gamla missbruken, endast för att införa nya.

Det är bekant att det skrik, som i Tyskland höjdes emot franska litteraturen, och således äfven emot franska theatern, uppkom af politiska skäl. Fransmännen underläto icke att låta Tyskarne känna sin öfvermakt, de blefvo hatade, likasom alla segrare blifva, af dem de kufvat, och innan ännu detta hat vågade utbryta emot folket, yttrade det sig emot språket. I anseende till [ 3 ]theatern, hade man likväl inga egna författare att framställa såsom mönster, derföre valdes Shakespeare och Calderon, och snart var en liten ästetisk revolution färdig. Att de unga litteratörerne i Sverige, skulle skrika efter Tyskarne var naturligt, och sådane skreko värst, som, utan lexikon, icke kunde förstå en fransk dram, och alldeles icke korrekt kunde läsa en sida af Shakespeare; men Fransmännen sjelfva, förvånades af de nya principer som de hörde, och under det jäsningstillstånd som spridt sig öfver hela Europa; var det icke underligt; att man antog hvad som minst var besväradt af reglor. Man började nu att indela vitterheten i den klassiska och romantiska, men ehuru det gerna medgifves, att de gamla antagna reglorna alldeles icke mer voro lämplige för tiden, kan det icke nekas att de redan voro brutne innan hela detta skrik uppkom. Voltaire sjelf erkände att en förändring var nyttig, och han tog sig friheter, som ingen klassisk dramaturg före honom vågat; sedermera hade de goda Tyska författarne redan med framgång infört hvad man kallar den romantiska poesien, innan den nya skolan antagit sitt namn, och af alla denna skolas koryféer har ingen enda frambragt sådane stycken som Schiller. [ 4 ]Men det var icke reformer man ville, det var omstörtningar. Om det icke kan nekas att Tyskarne gåfvo tonen, måste man äfven medgifva att Fransmännen icke gåfvo dem efter allt hvad inbillningen kunnat uppfatta af rysliga och ohyggliga tilldragelser, af skändligheter och brott, framställdes på scenen, och då detta icke var tillräckligt att anslå publikens känslor, användes konstiga maschinerier att fängsla ögat och förvilla omdömet.

Man bör göra Tyskarne den rättvisan, att hos dem uppkom förvillelsen af en sjuk fantasi; i Paris begagnades ofta theatern, med kall öfverläggning, till spridandet af sådana grundsatser, som förstöra all samhällsordning. Men publiken, hos hvilken man aldrig lyckas att tillintetgöra det sunda förnuftet, ehuru man för någon tid kan förblinda det, publiken ledsnade snart vid det dåliga, som man dagligen erbjöd; och i brist af goda stycken måste man beständigt hafva nya till hands. Detta har gjort att flere Franska theatrar hafva författare i sin sold, som periodiskt måste sammansätta nya pjeser, och det är icke otroligt att man omsider hinner så långt, att publiken fordrar en nyhet för dagen.

Att en och annan god författare bibe[ 5 ]håller den känsla för ordning och anständighet, utom hvilken ingen verklig smak finnes, får icke nekas; men beklagligen hafva äfven verkliga snillen låtit hänföra sig af hvirfveln.

Det är märkvärdigt att, ehuru produktiva Tyskarne äro i de flesta slag af litteratur, skrifva de jemförelsevis ganska litet för theatern, åtminstone litet som kan uppföras. Den som vill följa denna del af vitterheten, skall finna, att omkring fem sjettedelar af alla Tyska repertoirer utgöras af översättningar eller imitationer, till det mesta ifrån franskan. De bästa dramatiska arbeten, som Tyskarne eljest hafva att uppvisa, äro mer skrifne för att läsas, än att framställas på scenen. Kotzebues stycken äro härifrån ett märkvärdigt undantag; men också har ingen till den grad retat sina medtäflares afund som han, hvilket icke var underligt, ty då hans komedier och dramer uppfördes och vunno bifall på alla theatrar i Europa, blefvo hans tadlares kritiker icke läste utom Tyskland, om icke på andra sidan Östersjön, der de kunde vara säkra att alltid finna några — apor.

Ingen med urskiljning lärer påstå att Kotzebue är felfri — i detta fall vore han kanske odräglig — men han behagar, eme[ 6 ]dan ingen har bättre än han förstått att beräkna theater-effekterna. Hvad hans immoralitet angår, vore det önskligt att många, eller åtminstone icke alltför få af de andra Tyska Dramaturgernas produkter kunde med lika liten anstötlighet uppföras. För öfrigt finnes det ett slags tadlare, som hafva en egen moral, hvilken ingen mer än de sjelfva förstå.

Att taga en öfversigt af alla den dramatiska konstens förvillelser i senare tider, vore en högst obehaglig sysselsältning; våra egna theatrar hafva dessutom icke underlåtit att gifva oss exempel derpå. Jag upprepar endast, att i Frankrike handlade man efter en bestämd plan; man ville underhålla den revolutionära jäsningen genom sådane ämnen, som förblandade alla intellektuella begrepp, eller framställde regenterne och de stora i den ohyggligaste dag; man ville vänja publiken vid skändligheter och skräckscener. I Tyskland var detta icke verkställbart, emedan Tyskarne icke utgöra en nation, utan äro splittrade i många särskilta stater; det finnes således ingen Tysk nationaltheater, och äfven medelmåttiga öfversättningar göra ofta bättre lycka, än inhemska stycken af vida större ästetiskt värde. Orsaken är ingen annan än den, att Tysken [ 7 ]sällan tänker på theatern då han skrifver för theatern, han tror att allt hvad som är drägligt att läsa, är äfven drägligt att höra och se på skådeplatsen; beklagligen är han icke ensam i missräkningar af detta slag.

Alla menniskor af sansning, utan afseende på deras politiska tänkesätt, hafva omsider insett nödvändigheten att sätta gränsor för dramaturgiens utsväfningar, och sjelfva de franska Oppositionsbladen hafva medgifvit, att en theater-censur behöfdes. I Sverige begärde Ständerna sjelfva, vid sista riksdag, att inga dramatiska stycken borde få uppföras innan de blifvit granskade. Kanske hade den gamla och aldrig upphäfna författningen om theaterstyckens censur varit vid detta tillfälle den tjenligaste, emedan den öfverlemnade granskningen åt en enda person; hvaremot de domare, som nu på särskilte ställen nämnas, kunna vara af olika tankar. Korrektivet emot censurens missbruk ligger ändå i rättigheten att trycka det ogillade stycket. Kungliga theatern har ensamt icke blifvit underkastad någon censur, den har icke heller i detta afseende, underlåtit att begagna sina privilegier.

För den inhemska dramatiska litteraturen behöfdes visserligen ingen censur, ty [ 8 ]denna litteratur är numera en främling. Den fanns så länge Stockholm hade tre Svenska theatrar; den har i det närmaste slocknat sedan dessa tre sammansmält till en. Och den egentliga dramatiska konsten, hvar finnes den? Att en och annan ovanlig talang uppstigit är icke tillräckligt för att bilda en god theater, det än sammanhållningen af det hela, det är rigtigheten af alla detaljer, som utgör konstdomarens största fordran, och huru är den uppfylld? Knappt finner man en resande theatertrupp i Tyskland eller Frankrike, der man icke träffar en större ensemble i spelet och representationen, än på hufvudstadens enda offentliga theater, för det närvarande. Den förträffligaste styrelse kan icke skapa sig de sujetter, den saknar, men äfven en medelmåttigt god styrelse kan med vanliga sujetter åstadkomma den ensemble, utom hvilken äfven ett godt stycke förlorar en stor del af sin effekt. De stora talangerna erbjuda sig icke alla dagar, men de mindre talangerna böra utbildas om det är möjligt, de böra åtminstone vänjas till den öfvertygelsen, att hvart och ett spektakel är en tafla, der det icke är nog att figurerna finnas, utan den att hela effekten [ 9 ]går mer eller mindre förlorad om de bortskymma hvarandra, eller om de äro ställde på en orätt plats.