Nella sprang med glädtig min
Snabb från morgontoaletten,
Sökte rosen och jasmin –
Gissa hvem som får buketten?
Än en hyacint hon bröt,
Än tulpan och än narcissa,
Knöt och sjöng och sjöng och knöt –
Men åt hvilken? Du får gissa.
Åt en älskare? Jo, pytt –
Straxt skall det om kärlek gälla!
Hjertats lilla skälmska skytt
Än ej nänts att träffa Nella:
Än i hennes fria själ
Fann passionen ingen gömma.
Känslor hade hon likväl
Lika ädla, lika ömma.
From och enslig på en vind
Bodde herrgålns gamla Anna.
Krämpan bleknade dess kind,
Åldern skrynkade dess panna.
Alla husets vackra barn
Fordom hon med trohet skötte.
Med sin psalmbok och sitt garn
Hon sin ålder nu förnötte.
Sist för Nellas späda år
Vakade dess hulda möda.
Nu var grånadt hennes hår,
Hennes ögon voro röda.
Nella mindes ömt och grant
Att den gamlas fest var inne,
Derför hon buketten händt
Af ett tacksamt, kärligt sinne.
Nu hon kom så glad och god
Att sin lilla skänk förära.
Gumman re’n med muntert mod
Sjöng: »Vak upp, min själ, gif ära!»
Nella smög sig fram i hast
Att den gamla hjertligt klappa,
Skänkte nu sin blomsterkvast
Och en penning ifrån pappa.
Gumman gret en känslig tår –
Bort sprang Nella, menlöst yster.
Englarne i hennes spår
Gladdes öfver deras syster.
