Carl Pontus Lilliehorns varningsbrev till Gustav III
|
| På Wikipedia finns en artikel om Mordet på Gustav III. |
Värdes tillåta at en okjänd hvars penna är ledsagad igenom granlagenhetens och samvetets röst vågar taga sig den frihet att underrätta Er, med all möjelig upriktighet, det personer gifvas, så väl i Provincerne som här i staden, som ej andas annat än hat och hämnd emot Eder; jämväl till den ytterlighet at vilja förkorta Edra dagar, genom hvad mord som hälst. Man är högst förtretad se detta slå felt den sidsta masquerade men man är mycket glad at se en annan kungjord för idag. Rövarne älska intet lyktor: Det finnes intet mera tjenligt för Lönn=mord än natten och förklädningar. Jag vågar då anhålla hos Er, vid alt hvad heligt är i verlden, at upskjuta denna förbannade Bal, till de tider, som äro mera tjenlige för Eder så väl närvarande som tillkommande fördel, som ock för den af någre enthusiaster, från hvars händer den gode Guden, genom lyckan af des öfverläggning, en vacker dag skall rycka dolken, hvilken har den äran försäkra Er i himmelens åsyn, hvars Vitnesbörd till orsaken och renhet af mine afsigter, jag åberopar, at den underrättelse jag har gifvit, har blifvit lemnad Er, på en mans vägnar, som är ingen ting mindre än Courtisan, som behöfver ingen ting, och som är långt ifrån at hafva gillat alla de felsteg Ni gjordt, så väl hvad krig och Politie angår, som fram för allt i Moralen. Då jag gör denna bekjännelse med den största upriktighet och renaste hjerta, så bör den synes Er så mycket mindre misstänkt som jag kan försäkra Er, at jag under Riksdagen uti Gefle, intet hade ett enda ögnableck draget i betänkande at sätta till värjan emot Edra Värfda Troupper så vidt jag förmått; i händelse de, i kraft af edra ordres, hade uppenbarligen användt sin styrka, som någre ögnableck gåfvo anledning at tro. Värdes då anmärka hvilken skilnad det är emellan upförandet hos en hederlig man, med stadgade kjänslor, och en feg enthusiaste. Den ena gör brinnande önskningar för det almänna bästa, begärandes aldeles intet mera än at vara i tillstånd at nyttja alla de af religion och anständigheten gillade medel, som kunna bidraga der till: Den andre tror alla vägar tillåtna för at vinna sitt ändamål, ehuru det synes ganska svårt om icke omöjeligt i längden för at förekomma alla de olyckor, som samlas omkring Er, så vida Ni intet försonen Er upriktigt med den delen af Nationen, hvars tankar äro de sundaste, medelst ett upförande något tvärt emot det Ni hafven haft ända hit intill; så har jag trott mig vara skyldig Er, och jag var skyldig min egen tillfredsställelse, uppenbarelse at i fråga varande hemlighet om hvilken jag af en händelse några timmar haft kunskap. Varen åtminstone öfvertygad at det är ingen onödig fruktan som har gifvit mig anledning till de steg jag nu gjordt: men at det är tvärtom den olyckliga visshet jag har, sedan man sagt mig sakens verklighet. Jag besvär Er, akten Er jäm väl för nedre Våningen af Haga, såsom efter hvad man säger, varande mera tjenlig än något annat ställe till oförmodade anfall. I allmänhet kunnen Ni ej för mycket fördubbla Er vaksamhet: Om Ni fråg mig, så uphören aldeles med, åtminstone tills Högtiderne äro förbi, emedan saken är af vigt, både för Er och Oss. Det är icke värdt at Ni visar Ert mod, som ni thror aldrig kan såras, men vet at Ni hafven djerft trotsat spetsen af Edra fiender, Ni kunnen så helt och hållet väl och med all heder undvika styngen af en illa sinnad menniskja. Jag skall icke uphöra at göra önskningar för Eder lycka, under det jag imedlertid anhåller, at Ni icke gör någon slags efterfrågning för at få veta autorn till denna skrift, emedan alt vare en onödig möda, hälst jag varit aldeles ensam, när jag författade den, och intet meddelat den åt någon.
Den 16 martii 1792[1].
Referenser
redigera- ↑ Gustaf III Mannen bakom myten, Gunnar von Proschwitz, Wiken, 1992 sid 465