Carl von Linnés resa till Skåne 1749/17 juni

Junius 17. Söndag

Resan efter middagen ställdes ifrån Malmö till Hindby, Tullstorp och åter tillbaka till Malmö.

Flintor slogos och såldes av Olof Fälle, den vi sökte förgäves, emedan han nyligen hade flyttat bort. De svarta flintorne, som allmänt här finnas, giva väl den starkaste eld men äro något spröda, att de icke så länge uthärda. Eljest kunna de sättas för de franska. De gråaktige och beständige flintor finnas här i Skåne endast vid havsstranden, som till utseende, eld och beständighet mycket likna de franske.

Landet hade den härligaste åker, så långt man kunde se, och tycktes intet fattas utom veden, som är dyr, varföre lantmannen ansenligen tillgriper torvmossarne, och får bonden ofta betala 3 daler silverymynt om dagen för järnet eller spaden, eller så mycket en person kan uppgrava.

Krita hade vi icke funnit i Skåne, men vid Tullstorp på södra sidan om gården var en höjd, där folket plägade hämta vit lera. Denna leran var en riktig kritlera och liknade bleke men var alldeles kritvit, långt segare, något torrare och ren ifrån sand. Bönderna vitlimmade med denna lera sina väggar, där [ 237 ]hon stod fastare än bleke. I samma brott funnos ock stora stycken av ren, klar, god och äkta krita, men i ringa kvantitet och liksom några kullerstenar. Vid Kalkhamn var jorden grusig och kritaktig, så att troligt synes, det kritjord går under hela jorden här på trakten, men tvärt över havet vid Stevens och Möen i Dannemark äro de största kritbergen.

Humlegårdar äro sällsynta neder på Skåne slätt, ty humlestängerne äro så dyra, att de ej kunna fås under 3 à 4 styver stycket. Vid Håkanstorp sågo vi en artig hummelgård av mer än 300 stänger. Humlen var lagd i långa och famnsbreda sängar, täckte med halmströ. Var gång emellan sängarne var lika bred med själva sängen, att vädret måtte lättare spela ibland humlen, och tre rader stänger voro allenast på var säng.

Klåkluntor Fl. 158 växte på de sluttande fälten i den myckenhet, att jag aldrig sett dess like, varav ock skedde, att desse fält på långt håll lyste med en så präktig och högblå färg, att jag aldrig sett något fält, som i fägring häremot kunnat förliknas.