Carl von Linnés resa till Skåne 1749/19 maj

[ 99 ]

Majus 19

Resan ifrån Sinclairsholm till Kristianstad kvart 8.

Sälgen Fl. 811 hade nu redan mogen frukt med flygande fröen, så att intet träd i Sverige mognar tidigare, varav lätteligen ses orsaken till det, att i Lappland och besynnerligen lapska fjällen växa flere slags Salices eller vide än i någon annor bekant ort i världen, men däremot få andra trän; ty de trädslag, som i lapska fjällen ej få blomma förrän vintren avgår mitt i junio, måste hava frukten färdig och sådd förrän frostnätterna ansätta uti augusti, om de eljest där skola fritt få växa.

Valeriana dioica Fl. 31, en rar växt, som icke synes ovan Skåne eller Gottland, växte på magra, sidlänta ängar över hela Skåneslätt med Primula minor Fl. 162. Alltså giver denna lilla Valeriana lantmannen tillkänna jordmånens art under grönsvålen, som är en sur jord eller kalljord kallad, vilken jord alltid föder sina egna växter, som mestedels växa låga, såsom Pingvicula Fl. 21, Cynosurus cæruleus 82, Aira cærulea 71, Ulmaria 405, Aster salicinus 696, Comarum 422. Således kan lantmannen genom botaniken känna jordmånen.

[ 100 ]Melblomster (mjölkblomster) kallades här av skåningen med ett artigt namn Primula minor Fl. 162, vilket namn giver tillkänna, att bonden märkt det fina mjöl, som sitter på blomhylsan; ty calyx är alltid på denna örten mjölig.

Ek Fl. 784 låg vid vägen i går avhuggen, att vi alltså tämmeligen tydeligen kunde på den avhuggna stammen räkna ringarna och därav döma så hennes år som de kalla vintrar, hon uthärdat, dem vi funno närmare intill varandra vid de åren, som äro uttecknade med †, men vida skilde ifrån varandra där ° äro tillsatte. Således räknades ringarna och åren tillbaka ifrån barken 1748, ty i år 1749 hade hon ännu icke kunnat sätta någon ring, och var hon ackurat 100 år gammal.

1648	1674 °	1700 †	1726
1649	1675 °	1701 °	1727
1650	1676 °	1702 °	1728
1651	1677	1703 †	1729 °
1652	1678	1704 †	1730 †
1653	1679	1705 †	1731 †
1654	1680	1706 †	1732 °
1655	1681	1707	1733 °
1656	1682	1708	1734 °
1657	1683 °	1709 †	1735
1658	1684 °	1710	1736 °
1659	1685	1711	1737 °
1660 °	1686	1712	1738 °
1661 †	1687	1713	1739 °
1662	1688	1714 °	1740 †
1663	1689 †	1715 °	1741 †
1664	1690	1716 °	1742 †
1665	1691	1717 °	1743
1666 °	1692 †	1718 †	1744 †
1667 °	1693 †	1719 †	1745 †
1668 °	1694	1720 †	1746
1669	1695 °	1721 †	1747 †
1670	1696	1722 †	1748 °
1671	1697 †	1723 †
1672	1698 †	1724 °
1673	1699 †	1725 °

[ 101 ]Träden, sedan tall och gran numera blivit osynliga åt södra trakten av Skåne, voro endast lövträn, så att alla ängar voro intet annat än ekelundar, emillan vilka buskar av andra lövträn voro strödde. Här tillstadde lantmannen träden stå jämte åkren eller ock uti själva åkren orörda utan fruktan, att de skulle bortbränna säden.

Säden på åkrarna var vårråg eller vinterråg, ärter, vicken, bönor, hör och hampa utom korn, som var ännu intet sått.

Husen blevo numera av korsverk, dels med tegel, dels med lera på flätning hopslagna.

Gyinge härad slutades med sina behageliga ängslundar, då man fick ett stort, öppet fält mot staden Kristianstad.

Kristianstad är en stapelstad, som ligger några mil ifrån Blekingen, väl befästad och mycket reguljärt indelt med 4 gator, som gå i norr A och söder B, av vilka de mellersta äro de största, ävenså fördelas ock staden tvärtföre med 4 tvärgator, av vilka 2 och 2 löpa ifrån vardera torget. Utom desse går en gata på alla fyra sidor om staden invid själva vallen. Tvenne torg äro i staden, och en uppmurad grav eller grakt CC, stryker tvärt igenom staden jämte södra sidan av norra torget. Husen äro mestedels av korsverke, täckte med tegeltak, snygge och väl avputsade. Luckorna på husen för fenstren hänga icke på hakar utan nedsläppas uti falsar under fenstren.

[ 102 ]Små hökarebodar äro merendels byggde under fenstren vid gatan på tyska sättet. Floden, Helge å, går jämte staden och med sitt vatten kringränner densamma. Ett sidlänt fält av en halv mils bredd omgiver staden, vilket om höst och vinter överflödas av vattnet, att staden då ser ut, som låge han uti en sjö, men om sommartiden är detta en grön och täck betesmark. Landsvägen, som på norra sidan går till staden, är ganska hög och kostsam, ävensom Högabro på södra sidan av staden över Helge å är mycket hög och lång, att de ej av vattnet måga översvimmas. Här är en borgmästare och borgare emillan 150 och 160. Av desse voro 25 handlande och vid pass 100 hantverkare. Här var hallrätt och stapel, ylle- och linnefabriker, klädemanufaktori, tvenne ylle- och sidenväverier. Returvaror, som härifrån exporterades, voro förnämligast pottaska (B. Hårlem. Dagb. p. 25), beck, alun och något litet klappholts till pipestävor. Pottaskan, som var tillredd av bök, såldes här till 3 mark silv:mt pundet. Tobaksplantagen hade vackert stigit, så att här såddes år 1749 tunneland 25 och 1748 tunneland 24.

Vinrankor växte här vid väggarna av husen ävensom vid Sinclairsholm och uppdrogos till fenstren i andra våningen, där de gåvo sina mogna druvor och vittnade om klimatets ansenliga mildhet emot de övra provinciers; men om vintertiden lades desse merendels neder och täcktes med någon hästegödsel.

Fänaden i staden släpptes om sommaren i bet ut på de låga fält, som omgiva staden. Här dö fäkretauren årligen till ansenligt antal, att staden väl mister vart år 50 à 60 fäkreatur och däröver. Invånarena mente, att här skulle växa Cicuta aquatica, som dem blivit visad av fordom provincialmedico doktor Roslin; men jag kunde icke finna igen Cicutam på dessa fält, utan var doktor Roslins Cicuta själva Phellandrium. Med detta Phellandrium hade doktor Roslin skolat anställt försök på ett fäkreatur, som den ätit och dött. Detta såg för mig nog olikt ut, men som marken ännu var nog våt, måste jag uppskjuta undersökningen till återresan.

[ 103 ]Nida insectorum stora som plommon, flata på övre sidan, rundande på undra sidan, överdragne liksom med papp, vita och vassa i kanten samt fulla av maskar, som stodo helt tätt perpendikulärt och parallellt, flöto på vattnet i pussarna på den vidlyftiga och sidlänta betesmarken. Adjunkten vid Lunds akademi, mag. Burmeister, lovade och påtog sig att utkläcka desse sällsamme masknästen och sedermera sända mig insekteran, då de fått sin rätta skapnad, att man måtte få veta, av vad art desse sällsynte boen månde vara, eller om icke desse torde vara densamme, som här på orten döda koerna, vilket man dock gissar, helst desse äro så sällsynte på andra orter, som själva boskapsdöden.

Kinesiska svin (It. Westg. 62), voro mycket allmänne i Kristianstad och där planterade av herr borgmästar Schultén. De voro synnerliga däruti, att de ej hade på ryggen någon borst utan voro över kroppen mest nakna, bestänkta med tunna, korta borst utan något ludd, varav de ej blevo om vårtiden slarvige som våre allmänne svin. Buken på de grisfulla suggor släpade nästan ner på jorden, och hade suggan ofta 16 grisar, fast man ej såg mer än 14 spenar. Ryggen är på desse svin långt mera flat än på våre europeiske. Desse kreatur sades icke rota eller besöka människors avträden. Den avkomma, som var blandning med våra allmänna svin, berömdes, såsom den bleve snarare och mera fet. Borgmästaren hade märkt, att de kinesiske äro mer renliga än andra svin, så att under den tid suggan har grisar, har hon alltid ett visst ställe, där hon avbördar sig sin orenlighet, ävensom grisarna hava tillsammans ett annat, så att man kan se, huru grisarna stå och vänta på varandras avlossning, att de på rätta stället måge avlägga sin gödsel och icke orena överallt. Således iakttages renligheten även hos de osnyggaste djuren.