Carl von Linnés resa till Skåne 1749/1 augusti

Augustus 1

Resan från Lyngby åt Småland.

Fjälkinge gästgivaregård, kvart 2.

Vitsot eller lienteria contagiosa hade omkring krutbruket Tossebro angripit åtskilliga. De som fingo i begynnelsen uppkastning dogo merendels.

Trähus begynte nu allmänt i Gyinge härad att brukas, dem vi icke sett på de södra delar av Skåne.

Pirkena-brännevin kallades det brännvinet, som bönderna färgat rött med blommorna av Hypericum.

Knislinge, kvart 10 ifrån Fjälkinge.

[ 429 ]Vådeld hade i dag lagt i aska nedersta gården i Kvidinge och eländigt upbränt några barn och en sjudare. Elden sades uppkommit av den starka blåsten, som fört gnistorna ifrån salpetersjudarens kokning, som var icke långt ifrån husen anlagd. Av det att husen i Skåne byggas tillsammans med mangård och ladugård uti en räcka och i fyrkant omkring gården samt äro täckte med halmtak sker, att då elden uppkommer, hela gården stryker åt, och att folk och kreatur svårligen slippa undan; ty halmtaken itändas med en hast över hela gården.

Gröt, besynnerligen av bovete och nog hårdkokt, ätes med öl och brukas mycket allmänt av bönderna, besynnerligen om aftnorna.

Broby, kvart 3.

Pottaska brännes här nere vid småländska gränsen av gamla nedfallne bökstockar eller ock av gamla bräcklige bökar, som därtill utsynas. Stockarne brinna sakta och långsamt i skogen, och askan, som bliver därefter, snappas eller upphämtas med träknivar, lägges i skruvar av bark eller näver och bäres uti kojan, som därtill är gjord i skogen. När askan således samlats i flera veckor, begjutes den med vatten och ältas tillsammans till en deg liksom till bruk. Nedhuggna gröna gran- eller tallstockar läggas flodvis till ett bål, högt som en karl. Askan smetas över alla stockar. Härpå tändes eld, och det brinner starkt, intill dess askan glödgas och begynner rinna, då man med långa stänger river stockarne ifrån varandra och med klappstänger slår askan ifrån, medan hon ännu är glödgad, at hon bliver tillsammans packad som en sten eller hopvälld. Sedan denna blåaktiga, mörka och slagglika askan blivit kall, föres hon till städerna och säljes för 16 à 20 styver lispundet under namn av pottaska, om vilkens raffinerande A. Lundmarks disputation De productione cinerum clavellatorum, Aboæ 1740, octav. kan läsas.

Bokskogarne stodo fulla med ollon. Boken bär icke frukt vart år utan endast vart fjärde eller femte. Då bokollon bliva ömniga, drivas svinen neder ifrån slätten såväl som från andra [ 430 ]orter på bokskogarna att gödas, och därföre betalas till ägaren mycket ringa, ofta 10 à 12 styver stycket. Svinen släppas dit, när frosten begynner komma om hösten, ty då först utspärra hjortarne på böken och släppa nötterna. Då svinen först begynna äta boknötterna, bliva de liksom fulla, raglande samt mycket heta och lata, att de ligga och mindre äta, om icke dagarna bliva kalla, varföre ock ju kallare väderleken är, ju fetare bliva de. Svinen lämnas på bokskogen till jultiden, så att de må bliva helt feta, varuppå de avhämtas och slaktas. Fläsket bliver av bokollon mycket löst i anseende till fläsk av ekollon eller säd, är alltså mindre smakeligt till att äta kokat och mäktigare, men däremot gör det kål, ärter etc. mer redda och av behageligare smak.

Gyingarne äro av bägge könen ett hyggeligt, muntert, tilltagset och vigt folk, och tyckes bondfolket häruti nästan övergå de andra av sin nation.

Marklunda kvart 7. Natten kom på, men resan fortsattes, att vi om morgonen kommo till Loshult och lämnade Skåne med så mycken längtan, som vi med nöje besett det land, vilket icke allenast ibland alla svenska är det behageligaste och mildaste, utan tävlar med de mesta i Europa.