Carl von Linnés resa till Skåne 1749/25 maj

Majus 25

Maltesholm, en präktig sätesgård herr Ramel tillhörig, kvart 4 ifrån Köping. Det stora stenhuset med tvenne flyglar och ett torn i fronten var på alla sidor omgivet med en stor, fyrkantig damm och vindbrygga, beprydd med sköna trädgårdar, som på västra sidan stego upp i höjden, uti vilka sågos de skönasta alléer av de vackraste lövträn och de täckaste häckar av avenbok eller charme. I denna trädgård uppsprang en rinnande källa, som gav ett klart vatten till dammarna. Följande skrift lästes i Maltesholm på den avtagne prospekten av huset:

MALTHISHOLM

ad Hospites.

Ante annos quatuor si forsan quæris amice,
Quid fuerim? fateor locus horridus, asper, opacus
Declivis, præceps & aqua stillante palustris,
Nec aditu facilis, saxosus & umbra perenni.
Pervia vix Phæbo, vix perspirabilis ipsi
Æolo & Agricolis incommoda mansio tribus.

[ 130 ]

Mutabam Dominum simul & mutabar ab ipso
MALTHÆO JULIO mea qui penetralia lustrat.
Quid fieri passim perpendens, captus amore
(Pollebam hoc uno naturæ munere) aquarum,
Quas vitreas grato & nunquam cessante susurro
Defundo, parare vias incepit & agros,
Pascua, Piscinas & quas nunc cernitis Ædes
Ad latus acclivis vallatas flumine montis
Deque suo tandem largitus nomine nomen.
Quid Domino referam tanto dignatus honore?
Nempe hoc ut rebus mundi feliciter actis
Tandem suppeditent dulces, quas sera senectus
Optabit latebras, vallatas pace, meoque
De Fundatoris post fatum nomine testor.
Sic dum læte inaugurabar cecinit

J. M. Hupfauff

Medicus

in feris Pentecostes Anno MDCXXXVIII

Situation av Maltesholm var ganska präktig och låg på de i går omtalte fälten såsom ett vidlöftigt berg, vilket uppsteg småningom en halv kvart uppåt sätesgården. Nedre delen av detta berget var täckt med höga, vidlöftiga, täcka och kylande bokeskogar, inom vilka åkerfälten instängde sätesgården, från vilken man hade den ljuvligaste utsikt över det kringliggande nakna landet ända bort till Kristianstad och Åhus.

Stenmurar inemot 2 alnar breda, fasta och starka, voro hoplagde omkring Maltesholms ägor, vilka uthärdade hela 100 åren utan att förändras det minsta, om icke de något litet sjunka.

Hedera täckte västra muren på stenhuset till femton alnars höjd såsom en den skönaste tapet med en beständig grönska. Hon fördärvade alldeles icke muren, ehuru man allmänt tror, att hon det skulle göra. Bären voro nu nästan mogna, gröna och klotrunde. Inuti hade de 4 à 5 frön och utanpå något över [ 131 ]medium syntes liksom ett förnött ring med 5 punkter, varandes bären inom ringen mera glatta och liksom operculata, varav följer, att på Hedera går calyx in fructum mer än pistillen.

Böken hölt nu på att sätta sin frukt. Den starka torkan och hettan förledit år (1748) hade förorsakat mera blommor på bokeskogarne än vanligt varit, och den torka, som vi hitintill i sommar haft, hade ej fördärvat frukten, varav man tydeligen ser, att boken tål mycken värma, därföre hon ej heller upp i Sverige så väl trives; men huru frosten däremot skadar böken, har var och en för sig bekant. Att bokskogarne stodo nu liksom halvsvedde, då mestedels vart blad var till tredjedelen brunt och förtorkat, härrörde varken av köld eller hetta utan av vermiculis subcutaneis, som kröpo emellan övra och nedra ytan på bokebladen och uppåto bladens saft.

Chrysoplenium Fl. 317, det vi icke sett, sedan vi voro på hålvägen (pag 46), växte här i bokeskogarna och hade nu mogen frukt, vilken liknade frukten av Bursa pastoris, ty dess pistiller stodo nu ut på sidan horisontellt, sedan capsula dilaterat sig emellan stifterna. Frön voro små, rödbruna och glatte.

Ramsk kallades här gottlänningens rams eller Vadstena Sanct. Brittæ lök (Allium Fl. 263), som växte i bokeskogen vid källesuget och stod nu i full blomma.

Mercurialis perennis Fl. 823 växte ävenså i bokskogen till överflöd. Det berättades överallt, att om boskap bliva hit köpte ifrån slätten, sjunka de i förstone, men om det kommer av Mercurialis eller Anemone, kan jag ännu ej för visso säga.

Struthiopteris Fl. 841, som upp i landet såväl som över hela Europa är mycket sällsynt, växte vid bäckarna, som runno genom bokeskogen i största myckenhet.

Convallaria verticillata Fl. 275, en lika sällsynt ört, växte på samma ställe, men mera sparsamt.

Skugga fordras av många växter så oumgängeligt, som andra älska öppet fält. De örter, som växa i skuggan, blomma alla mestadelen om vårtiden, bevaras genom de tätt växande lövträn ifrån solenes brännande hetta och om hösten även skyggas ifrån frost; så att skuggörterna rätt så snart brännas av de [ 132 ]kalla höstnätter, som någonsin de indianske växter, det jag med förundran sett i Uppsala trädgård, även på lapska örten Jerja Fl. 644 och andra. I skuggan under de täta och lövrika trän blir alltid en lös mylla, som jämt hålles i sin fuktighet, vilket till största delen härrörer av de myckna löven, som årligen nedfalla och täcka jorden, att hon ej får evaporera, varigenom sker, att andra örter förkvävjas, då skuggörterna här allenast och endast trivas. Således funno vi här i bokskogarne de sällsammaste skuggörter, såsom ramsken Fl. 263, Chrysosplenium 317, myska 114, Galeobdolon 497, Impatiens 722, Pulmonaria 156, Alsine nemorosa 370, Thalictrum canadense 452, Mercurialis perennis 823, Convallaria verticillata 275, Struthiopteris 841, Cardamine stolonifera 560, Blåbär 313, Orobus vernus 595. Men vi saknade Dentariam 565, Squamariam 518, Saniculam 222, Milium 55, Hederam 190, vilka äga samma egenskap med de förra.

Såningstiden för kornet var här på orten d. 25 maji, varav man såg, så i går som i dag, lantmannen i fullt arbete. På andra ställen är såningstiden i Skåne d. 18 maji men på Ystadsidan den 1 maji. Mången torde föreställa sig, att denna såningstiden torde härröra av en gammal sedvänja, eller ock att den borde vara överallt en och densamma på en så nära ort; men att det icke går an välja tiden efter egit godtycke, därpå hava uppmärksamme lantmän i Skåne tagit dryga läropenningar. Min mening om rätta såningstiden har jag grundat på försök i akademiska trädgården med åtskilliga växter, och jag finner den, som allt annat, vara utstakad av naturen. Solens värma arbetar på jordens superficies och dess fuktighet, vilken hon gör mogen på samma sätt som saften uti ett bär. Det frö, som befruktas med regnvatten vid såningstiden eller med ett källevatten, fast bägge läggas på ett och samma ställe, gro ganska olika. Dock, detta oaktat kan torka eller regn fälla in, som ändrar någorlunda denna uträkningen. Med ett ord: den, som tager såningstiden utur almanackan eller stjärnevalvet, han bedrar sig så säkert, som den visligen uträknar samma tid efter trän, som de slå ut sina löv. Ty som solen [ 133 ]maturerar vätskan och mognar jorden, på samma sätt ock uppkvickna rötterna på träden, att de slå ut sina löv. Alltså bör var och en döma om såningstiden av växterne. Plöjning sker här allenast med ett litet årder, som har en liten bill.

Regn, som så länge efterlängtats, snart hela månaden, föll i natt ansenligen.