Carl von Linnés resa till Skåne 1749/7 juni

←  6 juni: Tunbyholm

Carl von Linnés resa till Skåne 1749 av Carl von Linné 7 juni: Tunbyholm, Sankt Olof

8 juni: Tranås  →

Junius 7

Tunbyholm, kammarherren herr baron Esbjörn Reuterholm tillhörig, var oförlikneligen väl belägen på en liten kringfluten holme uti en liten sjö, som hade 13 små holmar, bevuxne med skog såsom lundar. Denne sjö hade tillförene varit ett kärr, ifrån vilket den igenom dämningar på några ställen blivit gjord till sjö. Den ön, varpå mangården låg, var icke större, än att stenhuset med en därtill nödig gård och mindre hus inrymdes därpå, varifrån en väg var fylld till landet, där en stor och grundmurad ladugård var upprättad. Skogen var nödtorftig, mulbetet oändeligt, åkrarne sköna och, som här på orten märkvärdigt var, väl dikade, så att detta var en härlighet, om icke 10 ryttare, 2 trossdrängar med 12 hästar dageligen gjort någon avkortning.

Gärdesgårdarne voro av cos quartzosa punctis lacteis, alltså av den ordinära flisan, som fanns alltifrån Cimbrishamn. Ovanpå dessa stenmurar voro kvistar lagde som sparryttare att avhålla kreaturen. Den nuvarande ägaren hade begynt att uppsätta fasta och 2 alnars höga murar efter svenska sättet, som kunna uthärda i långa tider, dem han årligen fortsatte med mycken drift. Han hade ock många här på orten nog paradoxa processer i ekonomien, såsom att jämka åkrarne, att dika dem, att instänga hagar, att proportionera betet mot åkren, att köra åkren flera gånger med mera.

Kornet, som i fjol såddes den 10 och 11 maji, skars moget den 26 och 27 augusti, mognade alltså på samma tid som i Uppland, fast det senare såddes, nämligen på 108 dagar.

Larsmässorågen begynte först i dag något litet att blomma.

Jordärtskockor (Helianthus tuberosa) hade varit planterade på en åker för några år sedan med potatoës (Solanum tuberosum). Samma åker hade sedermera ofta blivit körd och väl rensad ifrån potatoës, men jordärtskockorne kunde icke utrotas utan växte helt höga ibland säden, vilket giver nog tydeligen vid handen, att jordärtskockorne bättre tåla klimatet än potater. Jag skulle ock hålla före, att de voro både smakeligare och hälsosammare.

Potatoës hade ock vuxit tämmeligen väl här på orten, men jag vet icke, varföre tjänstefolket, icke allenast här på orten utan snart sagt över hela Skåne, så nödigt gå på att äta dem, som jag märkte över hela landet, där de likväl varken förstå diætetice eller botanice att pröva om deras kraft utan döma endast efter lukt och smak. Vi läto hela hopen svin köras in på gården, och för dem utkastades en ansenlig hop av potatoës-rötter, som i sand uti källaren hela vintern blivit väl förvarade, att göra försök om svinen skulle äta dem, vartill Pan Svecicus givit mig anledning, men de stygga svinen fingo icke av sig att äta en enda utan uppsnokade bröd och andra mutor, som kastades ibland rötterna, men kunde ändå icke förmås att tugga en enda rot.

Boskapssjukan sade baron Reuterholm sig tämmeligen dämpat med flott av fläsk, ättika och malört, då man blandat och givit det åt koerna, så snart de blivit sjuka.

Spanska gumsen, som klipptes vid Tunbyholm, gav nio marker ull, dock otvättad, ty ullen hade så mycken fetma, att pigans händer, som klippte honom, voro så feta, som hade de varit doppade i olja.

Hejdenblommor (Stoechas citrina Fl. 674) rökte folket sig med uti bröstvärk.

Resan ställdes ifrån Tunbyholm till Sankt Olof.

Kalk brändes av den mörka kalkstensarten, som beskrevs vid Tommarps stenbrott (p. 175), varpå här gavs gott förråd. Brända kalken bortfördes uti gravar, som på botten och sidor voro stenlagde, där kalken släcktes, och ju längre han där fick ligga innesluten, ju starkare blev han, och på slutet grå.

Torv skars i myrorna till bränsle, och fick ägaren av släboen 1½ daler silv:mynt för var spade (person), varmed torven skäres om dagen. Det tycktes vara en ståtelig uppfinning att kunna använda kärren till ved och därmed skona skogen; men en skog kan uppväxa flera gånger på ett seculum, då ett kärr icke fylles med torv i flera secula. Om någon som mist lukten skulle taga sig före att till sparande av skogen uppbränna sin dyngestack i stället för ved, kunde väl var en tro, att denne även mistat ett av de invärtes sinnen. Torven består av dy, dyen är en grov mylla, som bevaras i kärren av naturen så grov som hon är. All matjord är intet annat än den finaste mylla, som är den endaste födan för växterna. Grov jord eller dy upplöses till fin matjord igenom luft, sol, regn, torka, frost och aldra snarast av förruttnelse. Uppkastad torv, tätt hoppackad, förmultnar till fin jord, men ännu snarare om hon blandas med färsk gödsel. Den som äger eller vunnit en så fin mylla, antingen av boskap eller kärr, han äger en skatt för sin åker och äng och en rätt gödsel. Lycklige bönder, som förstå sin egen nytta. Naturen sköljer dageligen utav höjderna det som stannar i vattnet. Den tyngre och onyttiga jorden sjunker och fyller hålarne, men den onyttiga myllan bliver till dy. Så mycket som havet sjunker undan, så mycket mera blir landet högre, kallare och sterilare, då strander och dälder uppvallas till ett nytt land. Således bliva änteligen fjällar med beständig vinter, där fordom varit den härligaste gräsväxt, och de härligaste åkrar varda änteligen på de djup, där man nu med noten samlar fiskar. Naturen fant mindre av nöden, att de snöbetäckte fjällar, skulle onödigt täckas med svartmylla, utan lagt den avsköljd i fjällens dälder, varifrån hon änteligen, dageligen och stundeligen nedföres med vattnet till de sidläntare länder och varmare klimater.

Bökarna voro till största delen överst avhuggne och toppade, ty när slättboen kommer att skaffa sig bränsle, kliver han upp i trädet och hugger ned skatan, som mindre besvärligt kan passas till lasset och behöver mindre våldsamt klyvande. Således sakna träden mindre, men boken skadas mer än andra topphuggna trän.

Avenbok var den allmännaste buske i den skogen, som omkring Tunbyholm åt S:t Olofs-sidan var ansenligen vidlöftig, så att jag aldrig sett på en gång mera avenbok än här. Dock bestodo de mesta av buskar, dem boskapen klippa om vintertiden.

Landet åt S:t Olof bestod av mycken klappur och kullersten. Ängarne voro gula av Pilosella uniflora Fl. 633, brandgula av Leontodon Taraxaconoides Fl. 628 och röda av Silenes viscaria Fl. 364.

Sankt Olof är en tämmelig stor och fast byggd kyrka, som ligger inåt landet. Kyrkogården är kringplanterad av asketrän. Katolikerne hava gjort S:t Olof till dennas kyrkans skyddsherre, den de ock låtit uthugga uti en bild av 5 kvarters höjd och 2 kvarters bredd, där S:t Olof sitter med sitt skägg, krönt med sin krona, omgjordad med fyra crania eller skallar, har i vänstra handen en kalk och i högra en liten yxa av silver, med en sfinx under fötterna, och en liten spelman med sin violin står vid hans högra axel. Yxan, som han har i handen, är av silver, ett par tvärfinger bred och 3 tvärfinger lång med ett kvarter långt träskaft. På sidan av yxen äro bokstäverna S.O. utstuckne. Bilden, som är ställd i norra sidan av koret, har tillförene varit målad, men är nu så avnött, att man knappat kan se, att kläderna varit förgyllta. Själva kyrkan var sällsamt indelt med tvenne rader bänkar uti ett långt kor men med tre rader bak uti kyrkan. Utom det stora altaret och dess altartavla, voro även 3 små altare. Det ena, mitt i kyrkan, föreställte Gud Fader och den korsfästa Christum. Det andra, bakom södra kyrkodörren, Anna, som hade i sitt knä jungfru Maria och jungfru Maria Christum. Det tredje altaret stod gentemot predikstolen med sina bilder. Efter katoliska tiden hava våra hedervärda theologi lyckeligen avböjt helgonens åkallande och till den ändan avskaffat deras bilder, att de enfaldige ej av dem måtte påminnas om en gammal och skadelig inbillning; men det fattiga folket, som här ligger liksom något mer in obscuro och längre skilt ifrån medicis har trägnare hållit uti med sin vidskepelse och förment sig, efter katolske dikterne, av S:t Olof kunna få någon hjälp i sin nöd och sjukdom, ty hava de tillförene kommit hit att få stryka sig med hans yxa och lämna honom något, varföre man också såg honom överallt behängd av strumpeband av sjuklingar. Den förnämligaste festen är S:t Olofs dag, då folket stormar hit till stor myckenhet ifrån avlägsne orter att avhöra predikan och att offra. Här är det minsta pastorat i Skåne. En klocka, som skulle bära årtalet 1444, hängde i tornet, men att stiga dit upp var halsbrytande vågspel. Söder ifrån kyrkan var den sköna S:t Olofs källa, där de nödlidande drucko eller tvättade sig samt tillförene offrade. På östra sidan om kyrkan voro några rudera, kanske efter något kapell. Här kunde man tydeligen se, vad möda theologi måtte haft att rensa fäderneslandet ifrån katolikernas vidskepelser, som nu lyckeligen skett mest över hela riket.

Slagruta är ett underligt upptåg, med vilken man vill inbilla folk, att rutan skall säga varest metaller ligga fördolde. Min sekreterare tog esomoftast en kvist av hassel, som var jämt delt i två grenar och med den förnöjde sitt sällskap. Detsamma skedde ock här, då den ena gömde sin silver-tabaquier, den andre sitt ur här eller där i buskarna, vilka sekr. tämmeligen lyckeligen uppletade. Jag, som aldrig trott rutan och icke velat höra henne nämnas, förtröt att slagrutan skulle rekommenderas och föreställte mig, att min följeslagare och sekr. förstodo varandra till att inbilla sällskapet; ty gick jag avsides på ett stort och högt fält norr om ladugården, skar där upp en liten torv och lade dit min lilla penningepung, täckte sedan med samma torv så noga, att ingen människa skulle sett minsta tecken därefter. Mitt märke var en stor Ranunculus Fl. 467, som stod strax därvid, och ingen annor hög ort var mer på hela fältet. När så var beställt, går jag ner till mitt sällskap, berättar att jag glömt min börs på det fältet, bad sekr. med sin slagruta uppleta dukaterna, så ville ock jag tro henne; ty jag var säker, att ingen dödlig mer än jag visste, varest penningarne lågo. Sekr. var nöjd, att han fått ett tillfälle, genom vilket han kunde förmå mig till mildare tanka om rutan, som jag alltid talt om henne med åtlöje. Sällskapet var ock nyfiket att se rutans mästareprov. Sekr. sökte länge och väl hela timman, då jag med mitt värdfolk hade nöje att se rutan arbeta förgäves. Alltså, som godset intet kunde fås igen, blev rutan vårt löje. Jag går sedermera att själv upptaga min pung, men när jag kommer bort på fältet, hade våra rutegångare genom sitt peripateticerande nedtrampat alla gräs, så att ej minsta tecken sågs efter någon Ranunculus, och jag måste söka efter mina dukater med samma ovisshet som rutan. Jag hade icke lust gå 100 dukaters vad om rutan, ty sökte vi alla, men förgäves, både med löje och förtret. Änteligen måste jag giva saken förlorad, då baronen och sekreteraren bådo mig utnämna rummet ungefärligen, varåt jag tyckt mig nedlagt pungen, det jag ock gjorde; men den fula rutan ville intet slå, utan drog rutan åt en hel konträr sida, och änteligen, sedan både sekr. och vi alla voro trötte vid rutan, och jag vid henne mest ledsen, stante sekr. på en hel annor sida av fältet, sägandes att om pungen icke vore där, så vore ogörligt för honom säga stället. Jag böd icke till att söka därefter, emedan det icke var detta håll, därest jag tyckte mig lagt pungen, men baron Oxenstierna lade sig likväl på jorden att söka, då han fick ned ett finger och drog upp den lilla torven, under vilken dukaterna lågo. Således slog rutan rätt den gången och skänkte mig de penningar, jag eljest förlorat. Detta är res facti. Får jag se några stycken dylika exempel, så måste jag väl tro, det jag icke vill; ty det är helt annat med magneten och attraktionen mellan järn och järn, men att en hasselkvist skall säga mig rikare metaller, det samtycka varken våra utvärtes eller invärtes sinnen, så att jag väl ännu icke tror rutan, dock vill jag icke flera gånger gå med henne vad om lika många dukater.