Carl von Linnés resa till Skåne 1749/4 juli

Julius 4

Resan ställtes ifrån Häckeberga, då Prenanthes Fl. 645 öppnat om morgonen sina blommor (kl. 8), och vägen togs förbi Toppeladugård och Stora Råby åt Lund, kvart. 8.

Göddelöv och Genarp voro tvenne kyrkor, som icke lågo en fjärdedels kvart ifrån varandra.

[ 312 ]Aira pallida Fl. 72 växte allestädes men endast på sandfälten, likasom Stæchas citrina Fl. 674.

Toppeladugård, en vacker sätesgård fru grevinnan Piper tillhörig, var märkvärdig av en skön trädgård, uti vilken trädgårdskonsten visat sina prov. En börs föreställdes igenom trädgårdskonst mitt för huset, mycket präktigt. Ett stort fyrkantigt kvarter innestängdes av höja, jämnt och tätt klippta avenbokshäckar såsom en mur, inom vilka tvenne rader hästkastanjer voro ställde såsom pelare, som med sine kronor tillsammans vuxit och gjort valv. Allt detta stod på bägge sidor om kvarteret. Frammantill såväl som bortom kvarteret stod en skön ligusterhäck, klippt i figurer såväl ovanpå som på sidorna. Inom denna omkrets var kvarteret fördelt med buxbomsritningar, emellan vilka låg sand av åtskillig färg. Klippta taxer voro ställde vid kanterna på sina rätta ställen.

Labyrint eller en irrgång var anlagd uti ett kärr, som blivit uppfyllt vid trädgårdens södra sida. Han var 65 alnar i diametern, med 6 omgångar av avenbokshäckar. Inuti formerades inskärningarna av en ligusterhäck, och mitt uti stod ett åttkantigt lusthus, där stolparne eller hörnen voro av vackra lindar, väggarne av klippt almhäck samt under fönstergluggarne ligusterhäckar. Mitt uti huset stod en lind, som gjorde taket.

Häckar voro överallt här i trädgården av avenbok, hassel, lind och andra lövträn.

Trädskolan var vidlöftig av allehanda slags äpplen, päron, kvitten, valnötter, hästkastanjer, alm och linder, vilka föryttrades åt dem, som voro hågade för trädgårdar. Persikor, aprikoser och vinrankor voro uppdragne vid planken.

Kvitten voro små aplar av ett par alnars höjd, som stodo med mycken frukt, vilken här mognade väl, och var alltid sessilis.

Spanska flugor hade även i denna trädgården sågat ligusterhäckarne.

Slåttermannen gick nu i sin svett, och kvinnfolken strängade straxt det avslagna gräset, där som det låg tunt, men om det [ 313 ]var tjockt, vändes det allenast två gångor om dagen, sedan daggen var avdunstad, och när det var blivit torrt, uppsattes det uti manshöga stackar, där det blev stående efter väderlekens beskaffenhet i 8 eller 14 dagar.

Husen vid bondegårderna voro mestedels med skorstenar försedde; men på somliga ställen sågos skorstenar endast av bräder och lägre än själva halmtaket, ovanpå försedde med ett varv av torv, som öppnade sig på bägge sidor. Ändock ville elden ej itända dem. Inuti voro spisarne och skorstenarne liksom tjockt beckade av sot, som glänsade och var helt fast, men icke gärna ludit som hos oss, vilket lärer vara orsaken, att det här så sällan tar eld i sotet. Ugnen står allmänt utom huset att spara rummet; men jag såg ännu en större besparning, där sängen stod utom huset och väggen var utbyggd likasom en bred ugn. Att fuktigheten här icke skulle skada dem som lågo i sängen, voro halmmattor inom väggen ställde runt omkring sängen, vilka ock redan till stor del bortruttnat. Således var man mera rädd om rummet än hälsan.

Hästarne hade varit tjudrade på några torra ängslappar och där bortätit allt, vad ätas kunde. Icke desto mindre lyste samma platser av prålande blomster, ty här stodo Filipendula Fl. 404, Agrimonia Fl. 394, Cichoreum Fl. 650, Ononis Fl. 623, Galim Fl. 116 i sin bästa fägring, dem naturen privilegierat för hästen, att han icke fick röra dem.

Vicken Fl. 601 stodo på åkrarne i full blomma med röda blomster, dels sådde med havran, dels ock för sig själva. Vicken sås på havrejord, gödas icke och hanteras vid såningen som kornet, mogna även med kornet. Halmen av vicken är behageligt foder för hästar.

Melilotus lutea Fl. Sv. 619 växte allmänt på åkerrenarna.

Ängskära eller Serratula Fl. 660 samlades vid Sunnantorp och såldes därifrån till stor kvantitet. Detta var kvinnfolkens endaste handel, med vilken manfolken icke befattade sig. Var hustru och piga hämtade härav ett helt lass och for därmed till Malmö, där det såldes rått, och kvinnfolken köpte för penningarne, vad dem behagade. Vi råkade en gosse, som bar [ 314 ]hela famnen full av Jacea Fl. 709, den han gav ut för ängskära, med vilken hans moder skulle färga gult. Denna ört, ehuru hon alldeles icke är ängskära, giver likväl vacker gul färg. (It. Westrog. 273.)