Charon! din färja den kom ej försent:
jag, vid din rodd, jag, jag gråter.
Huru du menar och huru du ment,
så kom snart ej åter.
Sorgligt vid en mulnad himmel du
ropte Schröderheim och såg på hans fru...
Vänner av Schröderheim, gråten!
Kom Anne Charlotte! ropte Charon nu:
och hon steg i båten.
Böljan den svallade, skummig och grön:
Charon av vågen förföljdes.
Strax hennes skugga, förädlad och skön,
undan avunden döljdes.
Täcka kön! min ömma klagan förlåt:
I, som stån vid strand och vänten båt,
gråten fru Schröderheim, gråten!
Följen, vid ögats högtidliga gråt,
Anna Charlotta i båten.
