Conciliet (1841)
|
| Sign. Qvispiam, tryckt i Aftonbladet 1841 n:r 268 (18 Nov. 1841) |
BLANDADE ÄMNEN.
CONCILIET.
(Nedanstående poem insändes till Aftonbladet redan för några veckor sedan; men Red. ansåg det då, under pågående tryckfrihetsmålet, till undvikande af misstydning, icke böra meddelas. Detta hinder har nu bortfallit, sedan saken är afgjord. Red. anser dock nödigt göra det förbehåll, att innehållet bör betraktas helt och hållet såsom en skämtsam fiktion, hvilket är så mycket mera skäligt, som man sedermera hört från ett och annat håll, att Hr Erkebiskopen desavuerat, att åtalet mot skriften, på hvilken här är alluderadt, blifvit motiveradt af honom, och något koncilium i sjelfva verket icke blifvit hållet. Det hela bör således betraktas endast såsom en liten satir på det hierarkiska nit, som i allmänhet här och der uppenbarat sig under tryckfrihetsåtalet.)
Öfver Strauss att bryta stafven
För han öfverträdt bokstafven,
I den andliga konklaven
Samlas de högvördiga;
Consistoriales klaga
Öfver Hjerta — och uppdaga,
Att de forskning ej fördraga
Utom Domkapitlena.
Midt uti den svarta troppen,
Liksom själen uti kroppen,
Primus sjelf — Erkebiskopen —
Styr opinionerna;
Och i allt, som diskuteras
Bör i ämnet, det suffleras
Skall af honom, som är deras
Spiritus och anima.
Så Craschan, som Ordenstecken
Döljande kokett i vecken
Af koftanen, ödmjukt blicken
Häftad nedåt tiljorna,
Han af korsets börda vorden
Tryckt och lutad emot jorden,
Nu vältalig lägger orden
Själfullt för kanikerna.
»Ty vår kristna tro går under!
Skakad utaf men'skofunder,
Darra templets helga grunder!
Blott öfverstepresterna
Stödja murarne, som bäfva,
Värna pelarne — och häfva
Tviflets dystra moln, som sväfva
Hotfullt öfver hjessorna.
Lågan släckt på offerhärden
Är, blott högmod styrer verlden;
Tunga, som Damocles-svärden,
Fruktansvärda omina
Öfver Herrans «Wingård» hänga
På ett hufvudhår; fåfänga,
Irriga begrepp förvränga
Mosen och Profeterna!
Tätt, som ogräs gror i säden,
Så de fräcka frihetsträden
Grönska frodigt; bröder! skräden
Dem ur helgedomarna!
Qväfven fröna i sin linda,
Att jag ej får se ett enda
Stå vid altar't — och förblinda
Synen på åhörarna!
Äro hjordarna än fromma
Nu, som lamm, de tider komma,
Då de sluka liksom tomma
Ulfvar edert timliga
Goda, glupskt ur munnen taga
Brödet på sin herde, — jaga
Oss som svultna hundar — gnaga
Köttet intill benena.
Allting ondt de gerna unde
Presten, de gudlösa bunde,
Om de hade makt och kunde,
Mulen till på oxarna,
Hvilka tröska; o! de toge
Tionden ifrån oss, droge
Helgonskylden in — och loge
Se'n i mjugg, de bofvarna!
Ja! hur gick det oss skriftlärde,
Oss, som endast Gud beskärde
Ljuset, om de afskyvärde
Straussiske idéerna
Gynnades af Cleresiet; —
Och det kätterska partiet
Sprida fick fritänkeriet —
Eller tolka skrifterna? —
Djerft i alla lärdomsgrenar
Framåt vildt förnuftet skenar
Hejdlöst; hvilka stötestenar
För de goda tjenarna!
Kritiskt tänkarne befatta
Sig med Bibeln, den de skatta
Ringa, bönder vilja fatta
Med förståndet dogmerna.
Liknöjdt trots förutan gränser
Ger sig luft uti sentenser
Vådliga; inkonseqvenser
Förebrås lärjungarna;
Vetandet totalt inkräktar
Trons område — man anfäktar
Religionen, som ej mäktar
Stå emot bespottarna.
Blodet isas! hu! det gåren
Rysning genom märgen! håren
Resa sig på hjessan, tåren
Stelnar; mitt djupkänsliga
Hjerta kallnar; fast vid gomen
Låder tungan, som vid blomen
Masken; som en tjuf för domen
Bäfvar jag för följderna!
Fräckt med sakramentet leka
Atheisterna, — — förneka
Korsets död; — lättfärdigt smeka
De den Babyloniska
Skökan, vällusten; tillbeda
Mammon, vandra på den breda
Vägen, amma i den leda
Gamla Adam lasterna.
De af ondo sig berömma,
Och i köttet satan gömma;
De på jordene uttömma
Vredens de sju skålarna;
Och på sina hufvun samla
Kol så glödande — de famla
Uti mörkret som de gamla
Encyklopedisterna.
Strauss är stark i polemiken;
Att slå hufvudet på spiken:
Ej till honom finnes liken;
Sina diaboliska
Satser ger han ock tillkänna
Snillrikt, så jag tror hans penna
Doppad är uti Gehenna
Midt i afgrundspölarna.
Nog jag ser hvar skon den klämmer!
Han vill frihet, och den skämmer
Bort vår magt, öfverenstämmer
Ej med prest-intressena;
Och som bölja flyr för bölja,
Skall han fly och vi förfölja,
Fast, som Lojola, vi dölja
Skälet under mantlarna!
Ingen tid är att förlora;
Och periculum in mora!
Annat var det i de stora,
Gamla goda tiderna!
Altar't var förent med thronen,
Primus dock hufvudpersonen,
Bålet och inqvisitionen
Endast argumenterna.
Nu man måste först undvika
Så skandal, som alla slika
Svåra kasus, se'n predika
Tron för kämnersrätterna,
Laga, att ej, som en nolla,
Aktor står — och dermed vålla
Kan ett svårt förderf — samt hålla
Tal för Jurymännerna.
Nu är endast hufvudknuten,
Att få boken först förbruten,
Och se'n Hjerta utesluten
Ifrån det medborgliga
Samfundet; — jag honom drifva
Ville uti landsflykt, rifva
Ner hans snällpress; — och så blifva
Qvitt Aftonbladisterna.
Och dermed ej heller fara
Är, J bröder, om vi bara
X och Y och W från —a
Få bland Jurymännerna;
Dessa äro män med kända
Tänkesätt, som, hvad än hända
Må, se till att vi få brända
Strauss och Evangelierna.
Nog de veta allt, som rörer
Tron, och deras frid tillhörer;
Att rationalism förstörer
Vördnaden för Klerkerna
Och för deras prest-embeten
Hos den crassa allmänheten; —
De ömtåliga samveten
Ha, som Sensitiverna!
Ja! den sistnämnde, en kärna
I församlingen, må gerna
Något göra för sin stjerna
Och för apparencerna
Till ett af de mindre stiften,
När, af år och lefnadsskiften,
Någon trött går ner i griften
Af de gamla fäderna.
Och de ha så mycket mera
Skäl att kraftigt protestera,
Som de fika beggedera
Nitiskt efter kräklorna,
Hvilka de betrakta lika
Snålt, som Sundborg den der rika
Guldsmed Lindbergs magnifika
Soppor i mat-hemtarna. —
I er vänskap jag i nöden
Sist mig sluter; inga öden
Skall förinta den, ej döden!
Faren väl, J heliga
Män! vår Svenskas kyrkas heder!
Fäkten manligt i dess leder;
Ty hon väntar allt af Eder! —
Soli Deo gloria!» —
Och de lärda se med ljusa
Blickar rundt omkring sig, krusa
Artigt för hvarann — och snusa;
Se'n den Theologiska
Fakultetens högt upplyste,
Städade Doktorer myste
Mangrant vördsamt; ty de hyste
Lika tankar samtliga.
Några slipade och sluga
Som hvad komplimenter duga
Till, nog veta, stå och buga
Ända i det yttersta; —
Sidenhatt, galoscher, kappa
Hjelpa de på bispen, snappa
Opp hans käpp i vrån; att klappa
Han dem må på axlarna!
Eller en passant dem hviska
Något om det stora fiska-
Fänget, hvilket kan uppfriska
Dem bland orthodoxerna,
Som, fast trogne intill änden,
Ännu fåfängt sökt præbenden,
Men mot hungern, arffienden,
Dagligt visa tänderna.