Cyrus och Krösus

←  Det mediska riket

Mederna och Perserna av Ernst Wallis Cyrus och Krösus

Persernas välde  →

4. Cyrus och Krösus.

59. Persisk konung.

Liksom Mederna hade äfven Perserna länge varit ett assyriskt lydfolk. Först omkring år 660 f. Kr. lyckades de afskudda det utländska oket. Vid detta tillfälle eller strax efteråt valde de till sin konung en man ur Pasargadernas stam, vid namn Achämenes, som blef stamfader för den genom bragder och storhet, men ännu mer genom brott och olyckor ryktbara Achämenidiska slägten. Denna så lysande konungaätts början var likväl föga ärofull. Redan under dess stiftare Achämenes gick Persernas nyvunna frihet åter förlorad. Uti Assyrernas ställe trädde Mederna. Såväl Achämenes under senare delen af sin regering som äfven hans son Teispes och sonson Kambyses I voro blott mediske storkonungens lydfurstar.

Kambyses måste till och med låta sin son Cyrus uppfostras vid öfverkonungens hof, der han på en gång var en gisslan för faderns trohet och kunde från ungdomen lara sig vörda och lyda sin blifvande herre. Astyages’ hof var emellertid ej egnadt att väcka dylika känslor hos en tapper och ärelysten yngling. Den väldige Cyaxares’ urartade son hade antagit en österländsk despots sätt att vara. Afstängd från menige man lefde han i sitt palats, endast omgifven af hofmän. Utan särskild tillåtelse fick ingen tillträde till hans person. Att i hans närvaro skratta var ett brott. Vid hofvet fördes ett praktfullt, vekligt lif. Klädda i vida, fotsida, purpurfärgade drägter, buro hofmännen halskedjor, armband och ringar af guld, ja till och med deras hästars betsel voro af samma metall. Till högre embeten befordrades helst eunucker. Men mäktigast af alla voro presterna, de så kallade Magierna, som ledde gudstjensten och genom att på ett fyndigt sätt tyda konungens drömmar och andra järtecken vunnit ett stort inflytande öfver den vidskeplige despoten, hvilken ej utan skäl ständigt oroades af tanken på sitt väldes möjligen snart stundande fall. Ty Medernas välde var ej älskadt af deras lydfolk, och dertill kom, att afund och split rådde mellan rikets stormän, emedan många ansågo sig förbigångna, då Astyages, som ej egde några söner, gifvit sin enda dotter Amytis, och dermed arfsrätten till Mediens krona, åt gunstlingen Spitamas.

När Cyrus, efter att länge hafva vistats hos Astyages, återvände hem till sin åldrige fader Kambyses, kunde han ej undgå att anställa jemförelser mellan Persernas enkla, härdande, manliga seder och den prakt och veklighet, som rådde vid den mediske storkonungens yppiga hof. Tanken att blifva sitt folks befriare hade kanske redan i Ekbatanas palats vaknat i hans hjerta. Säkert är, att han efter återkomsten hem dristigt höjde upprorsfanan. Astyages, inseende faran för sitt endast på fruktan stödda välde, om det kraftigaste och tappraste af alla Medernas lydfolk finge ostraffadt affalla, samlade en mäktig här och tågade mot de upproriske. Perserna, vida underlägsna till antalet, ledo det ena nederlaget efter det andra. Den åldrige Kambyses stupade, och Cyrus, nu mera ensam folkets ledare, måste återtåga. I närheten af Pasargadä, hans förfäders hufvudstad, i hjertat af den trakt af Persien, som Pasargadernas ädla stam innehade, stadnade han för att ännu en gång pröfva vapenlyckan. Fosterlandskärlek och förtviflan vunno segern. Astyages måste fly, hans här upplöstes, Persien var fritt, och de öfriga lydfolken, såsom Parther, Hyrkaner m. fl., skyndade att afkasta det hatade mediska oket.

Den af Cyaxares grundade soldatstaten störtade nu hastigt samman. I spetsen för en persisk här inträngde Cyrus i Medien, segrade i ett nytt slag, besatte utan motstånd Ekbatana och tog Astyages sjelf till fånga (558 f. Kr.). Den politik, som den persiska frihetshjelten nu följde, var lika klok som högsinnad. Astyages skonades till lifvet och behandlades med aktning, hans dotter Amytis, hvars förre gemål Spitamas dödades, blef Cyrus’ maka, och hans dottersöner Spitakes och Megabernes fingo sedermera höga embeten i segrarens tjenst. I Spitamas’ ställe trädde således Cyrus såsom den mediske storkonungens måg och laglige efterträdare. Mederna blefvo ej Persernas undersåtar, utan ett med dem likaberättigadt, under samma lagar lefvande folk. Gemensamhet i härkomst, språk och seder underlättade sammanslutningen mellan de bägge folken, som nu med förenade krafter gingo ut att eröfra verlden. Hvad Cyaxares börjat, fortsattes af Cyrus, som grundlade ett nytt verldsvälde, större än något föregående.

De återstående 29 åren af Cyrus’ lif upptogos nästan utan afbrott af krig och eröfringståg. Hyrkaner, Parther, Baktrer och de öfriga med Perserna nära beslägtade stammarne i östra delen af Iran, folken i bergstrakterna nordvest om Medien, Mindre Asiens olika folkslag, Semiterna vid Tigris och Euphrat och vid Medelhafvets östra kust besegrades och införlifvades med det persiskt-mediska riket. Mer än en af dessa eröfringar kostade en otrolig möda. Och likväl blef ingen af dem namnkunnigare än just den, som skedde lättast och hastigast.

Öfver Lyderna herskade på denna tid Krösus. Efter sin fader Alyattes hade han i arf emottagit en fyld skattkammare och en välrustad här. Det lydiska rytteriet ansågs vara det yppersta i verlden. Tmolos’ och Sipylos’ guldgrufvor och guldsanden från floden Paktolos lemnade medel att underhålla ett lysande hof. Liksom deras semitiska stamfränder vid Euphrat idkade också Lyderna med stor framgång handel och industri, framförallt sådana handtverk, som afse yppighet och lyx. Att äfven de sköna konsterna ej försummades, derom vittnade Sardes’ palats och den för sin ljufva vekhet ryktbara lydiska musiken.

Sålunda envåldsherre öfver ett mägtigt rike samt från barndomen van att se hvarje önskan uppfyld, hvarje begär mättadt, lyssnade Krösus med välbehag till smickrets röst, som prisade honom såsom den lyckligaste bland dödlige. Och hans regerings början tycktes gifva smickrarne rätt. Ephesos och de öfriga grekiska kolonierna på Mindre Asiens vestkust, hvilka ofta trotsat de lydiska konungarnes magt, tvungos att erkänna Krösus’ öfvervälde. Endast Miletos bibehöll sin sjelfständighet och blef hans bundsförvandt. Genom dessa eröfringar vann Krösus en dubbel fördel. Han afrundade sitt rike, som nu mer omfattade hela vestra Mindre Asien ända till floden Halys, blott med undantag af Lycien och Cilicien. Och tillika voro hans nya undersåtar den tidens mest bildade menniskor. Med de olika folken vid Medelhafvet och Svarta hafvet, ända från Ibererna i Spanien till Skytherna vid Don, stodo Jonerna och de andra grekiska nybyggarne i Mindre Asien i liflig samfärdsel. Här hade Grekernas hjeltedikt och lyriska poesi sitt stamhåll, här trifdes de sköna konsterna, här uppstodo filosofien och den vetenskapliga forskningen. Med Jonerna trädde således den grekiska bildningen i Krösus’ tjenst.

Till den frikostige lydiske konungens glänsande hof i Sardes strömmade nu resande från Greklands olika trakter. Bland andra ditkom äfven den åldrige Solon, Athens fräjdade lagstiftare. Konungen emottog honom med öppna armar och fann ett nöje i att för den vidtbereste gubben visa sina dyrbarheter och skatter. Slutligen frågade han honom en dag: »Gästvän från Athen, vi hafva hört mycket om din visdom och dina resor i främmande land, nu lyster mig derför att fråga, hvem du anser vara den lyckligaste af alla du sett.» Men som Solon ej förstod att smickra, svarade han: »O konung, det är Tellos, den Athenaren.» — »Och af hvad skäl dömer du Tellos att vara den lyckligaste?» frågade Krösus häftigt. — »Tellos», svarade Solon, »lefde på en tid, då hans fädernestad var i ett blomstrande tillstånd, och han hade sköna och goda barn, och han såg barnbarn födas, och alla blefvo vid lif. Och efter ett lyckligt lif följde det ädlaste slut. Ty i en strid mellan Athenarne och deras grannar i Eleusis stupade han efter att hafva slagit fienderna på flykten. Och Athenarne begrofvo honom på allmän bekostnad på samma ställe, der han föll, och höllo honom i stor vördnad och ära.» — Då nu Krösus frågade, hvilken näst Tellos vore den lyckligaste, svarade Solon: »Kleobis och Biton, två argiviske ynglingar af sådan kroppsstyrka, att de båda vunno pris vid kämpaspelen. Och då en gång deras moder, som var prestinna åt Hera, nödvändigt måste infinna sig vid en högtidlig fest till gudinnans ära, men oxarne, som skulle draga hennes vagn, ej i rättan tid kommo från fältet, trädde sönerna under oket och drogo vagnen. De tillryggalade på detta sätt 45 stadier^[1] och hunno i rättan tid fram till templet. Och de argiviske männen prisade högt ynglingarne för deras styrka, och qvinnorna deras moder, att hon fått sådana barn; men modern, utom sig af glädje både öfver deras gerning och öfver deras ryktbarhet, inträdde i helgedomen och bad gudinnan, att hon åt Kleobis och Biton, hennes barn, de der henne så högt ärat, ville förläna, hvad en menniska bäst vore. Och sedan ynglingarne, efter denna bön, offrat och deltagit i offermåltiden, insomnade de i sjelfva helgedomen, men vaknade icke mera, Ty på dem uppenbarade Gud, huru mycket bättre det är menniskan att dö än att lefva.» — Men Krösus vardt förtörnad och sade: »O gästvän från Athen, nedsätter du då vår lycka till ett sådant intet, att du icke en gång aktar oss lika med enskilde medborgare.» — »Väl ser jag», svarade Solon, »att du är mägta rik och konung öfver många folk: men det, hvarom du frågar mig, kan jag ej kalla dig, förrän jag får höra, att du lika lyckligt slutat dina dagar. Ty icke är den mägta rike lycksaligare än den, som har sitt bröd för dagen, så framt icke äfven den lotten medföljer, att väl få sluta sitt lif. Men förr än lifvet är slut, vakte man sig att kalla någon för lycksalig; ty mången, för hvilken Gud hållit lyckan för ögonen, har han sedermera störtat desto djupare.»

Krösus och Solon skiljdes som ovänner, men Lydiens stolte konung skulle med tiden lära sig inse, huru sant den gamle talat. Först kommo husliga sorger. Krösus’ mest älskade son, Atys, omkom genom en olyckshändelse på en jagt. Ej långt derefter inlopp den oroande underrättelsen, att Mediens herskare, Astyages, som genom svågerskap och en mångårig vänskap varit förenad med den lydiska konungafamiljen, af Cyrus blifvit besegrad och afsatt. Att hämnas sin svåger och tukta den upprorsmakare, som inkräktat hans tron, blef nu målet för Krösus’ traktan. Men vidskeplig tvekan och olycksbringande villrådighet hade gripit hans sinne. Sonens bråda död och svågerns fall kunde ju vara gudarnes verk, som på ättlingen ville straffa stamfadrens brott? Ty Krösus’ farfars farfar Gyges hade lönmördat sin herre och välgörare Kandaules, den siste konungen af Sandonidernas ätt, som i mer än 500 år herskat öfver Lyderna samt troddes härstamma från solguden, hvilken Semiterna kallade Sandon. Härpå hade ett inbördes krig uppstått. Ett parti bland Lyderna hade velat på den lediga tronen uppsätta Gyges, som äktat Kandaules’ enka, medan åter andra ej kunnat lida mördaren. Saken hade hänskjutits till Apollons, den grekiske solgudens, orakel i Delphi, som hade svarat, att Lyderna borde taga Gyges till konung, men att hämnden för det begångna mordet skulle drabba den femte af ätten. Det var således genom Apollons nåd som Gyges och hans efterkommande, de s. k. Mermnaderna, sutto på Lydiens tron. De underläto ej heller att på allt sätt visa sin tacksamhet. Ingen hade till den grekiske solguden i Delphi skänkt dyrbarare föräringar än de lydiske konungarne, åt ingen gud anstäldes större och kostsammare offer än åt Sandon, den semitiske solguden. Af fruktan för solgudens uppskjutna hämnd och måhända äfven af mensklig fåfänga sökte nu Krösus i gudaktighet öfverträffa alla sina företrädare. Tre tusen offerdjur slagtades och ett oerhördt bål, tillredt af kuddar, öfverdragna med guld och silfver, och af guldskålar och purpurmantlar och andra dyrbara kläder, antändes till Sandons ära, medan tillika befallning utgick öfver hela Lydien, att enhvar efter sin förmåga skulle offra åt guden. Ej mindre hedrades den grekiske solguden Apollon, ty till hans tempel i Delphi sändes offerskänker af ett nästan omätligt värde, såsom ett lejonbeläte af rent guld, vägande 10 talenter (mer än 6 centner), en vinbål äfven af guld, vägande 8+7⁄10 talenter, samt en annan kolossal bål af silfver, som kunde rymma 600 amphorer (öfver 6,000 kannor) m. m. Så mycken frikostighet tycktes också röra gudens hjerta, ty åt de sändebud, som öfverlemnade dessa gåfvor och tillika å deras herres vägnar frågade oraklet, om Krösus borde anfalla Perserna, gafs det svaret, att om han droge i härnad mot Perserna, skulle han förstöra ett stort rike.

60. Persiskt svärd.

Glad öfver denna spådom rustade sig nu Krösus till krig. Med Spartanerna, med konung Nabonid i Babylon och med Amasis i Egypten ingingos aftal att gemensamt anfalla Perserna. Dock saknades ej varnande röster. Sandanis, en förnäm Lyder, afrådde kriget i ordalag, som lifligt teckna Persernas seder på denna tid. »O konung», sade han, »du bereder dig till härnad mot män, som bära byxor af läder, och hvilkas öfriga kläder äro af samma slag; de der icke spisa hvad de vilja, utan hvad de hafva, ty de bebo ett hårdt land; de der icke bruka vin, utan dricka vatten; de der icke hafva fikon eller något annat läckert att äta. Om du nu får seger, hvad vill du då väl taga ifrån dem, när de icke hafva något? Men om du blir besegrad, så betänk allt det goda du kastar bort. Ty få de väl smak på våra njutningar, så släppa de dem icke, och vi blifva dem aldrig qvitt.» Men litande på oraklets löfte, föraktade Krösus alla varningar samt brydde sig ej ens om att invänta bundsförvandternas ankomst, utan gick med sin välrustade här öfver Halys (549 f. Kr.). Dock, i stället att raskt framtränga till Medien och eröfra detta land, innan Cyrus, som var borta på ett fälttåg i i östra Iran, hunnit återkomma, förspilde Krösus en oersättlig tid med att förhärja Kappadocien och belägra dess hufvudfästning Pteria. Emellertid skyndade Cyrus tillbaka till vestern, samlade Persernas och Medernas skaror och ryckte beslutsamt fienden till mötes. Vid Pteria sammandrabbade de båda härarne, Perserna talrikare, men Lyderna bättre rustade och i synnerhet öfverlägsna genom sitt ypperliga rytteri. Först natten åtskiljde de stridande. Lyderna hade kämpat med sådan tapperhet, att Cyrus ej vågade förnya striden dagen derpå. Men i stället att nyttja sin fördel beslöt den vankelmodige Krösus att uppskjuta kriget till nästa år, för att då i förening med Babylonier, Egyptier och Spartaner kunna med öfverlägsen styrka anfalla sin fiende. Han återvände derför till Sardes samt lät allt det främmande besoldade manskapet upplösas och tåga hem. Men så snart Cyrus erhöll kunskap härom, ryckte han mot Sardes, och detta så hastigt, att Krösus ej hunnit få någon underrättelse om hans antågande, innan han redan visade sig utanför den lydiska hufvudstadens portar. På den stora slätten utanför Sardes stod nu en drabbning, der de till antalet mycket underlägsne Lyderna blefvo fullkomligt slagne, och efter 14 dagars belägring föll staden och dermed äfven det lydiska riket.

61. Persiskt krigsfolk.

Om Krösus’ öde vid detta tillfälle låta berättelserna olika. Enligt nyare författare skall han, gripen af förtviflan öfver sin olycka, som han tillskref solgudens hämnd för hans ättefaders Gyges’ missdåd mot Kandaules, beslutat att på bålet offra sig sjelf åt den vredgade Sandon. Med 14 lydiske ynglingar steg han upp på bålet, klädd i full konungslig skrud. Men plötsligen mörknade himmelen, ett stridt regn släckte elden, offret måste inställas och förnyades ej. — Annorlunda berättar Herodotos denna tilldragelse. Enligt honom var det Cyrus, som lät uppföra bålet och derpå sätta den i bojor bundne Krösus tillika med 14 lydiske ynglingar. Men när Krösus nu stod på bålet, rann honom i hågen, hvad Solon hade sagt, och vid detta minne suckade han djupt, tre gånger nämnande Solons namn. Då Cyrus hörde detta, sände han tolkar att fråga Krösus, hvem han åkallade. Och Krösus omtalade, huru Solon för längesedan kommit till honom och skådat all hans prakt, men aktat den för ett ringa ting, och hvad den gamle Athenaren sagt, och huruledes det nu gått såsom han sagt. Detta berättade Krösus, medan bålet redan var tändt och brann i yttersta ändan. Men när Cyrus af tolkarne hörde, hvad Krösus sagt, rördes hans hjerta och han befalde, att lågorna genast skulle släckas. Alla försök att dämpa elden voro dock fruktlösa. När Krösus såg detta, åkallade han under tårar Apollon, bedjande att, såvida guden någonsin af honom erhållit hvad tacknämligt vore, måtte han rädda honom ur hans nuvarande fara. Och på den klara och molnfria himmelen drogo sig plötsligen skyar tillsamman, och ett oväder bröt ut, och regn föll i strida skurar och släckte elden. Då öfvertygades Cyrus, att Krösus var en Gud behaglig man, och han lät honom stiga ned från bålet och tog honom till sin vän.

Mot sannfärdigheten af denna Herodotos’ namnkunniga berättelse talar likväl den omständigheten, att elden för Perserna var ett heligt väsende, som ej fick oskäras genom att komma i beröring med en menniskokropp, samt att derför Cyrus, äfven om han verkligen velat aflifva sin olycklige motståndare, ej kunnat välja ett dödssätt, som på det djupaste måste kränka hvarje rättrogen Persers religiösa känslor. Huru härmed än må hafva förhållit sig, är det emellertid säkert, att Krösus snart i hög grad vann den persiske herskarens ynnest. Han fick till och med tillstånd att affärda sändebud till Delphi, för att på templets tröskel låta lägga de kedjor, hvarmed han varit fjettrad, och derjemte låta fråga, om Apollon ej blygdes att med sina falska spådomar hafva eggat Krösus till krig mot Perserna, samt om de helleniske gudarne hade för sed att vara otacksamme. »Ödets bestämda skickelse», svarade oraklet, »kan ingen undfly. Krösus har gäldat sin ättefaders skuld, hvilken mördade sin herre och konung. Och öfver den spådom, som honom skedd är, har Krösus icke skäl att klaga. Ty Apollon förutsade honom, att om han droge i härnad mot Perserna, skulle han förstöra ett stort rike. Så vida han velat hafva ett godt råd, ålåg honom då att ånyo sända och fråga, om det gälde hans eller Cyri rike. Då han nu icke rätt fattade orden, ej heller frågade å nyo, bör han gifva sig sjelf skulden.» Och när sändebuden framburo detta svar till Krösus, erkände han, att skulden var hans och icke solgudens. Sina återstående dagar tillbragte sedan Krösus vid det persiska hofvet, i stor gunst både hos Cyrus och dennes son Kambyses.

Elfva år efter Lydiens eröfring intog Cyrus Babylon (538 f. Kr.), hufvudstaden i det vidsträckta rike, som Nabopolassar och Nebukadnesar stiftat, samt den dåvarande medelpunkten för den semitiska stammens rikedom och makt. Liksom Sardes’ fall afgjort Lydiens öde, så blefvo de många land, som lydt under den babyloniske konungens spira, nu ett lätt byte för den eröfringslystne Cyrus. Syrien, Palestina, Phenicien hyllade utan svärdsslag segraren, som öfverallt följde en lika klok som mild politik. Så fingo de pheniciska städerna behålla sina inhemska furstar, fast under persiskt öfvervälde, så erhöllo Judarne tillåtelse att ur den babyloniska fångenskapen återvända till sitt fädernesland, der de år 536 f. Kr. började arbeta på templets återuppbyggande.

Hvad Cyaxares börjat, var sålunda af Cyrus fullbordadt: den semitiska stammen hade måst böja sin nacke under de krigiske Iraniernas ok. Cyrus, som nu var en mer än 60-årig gubbe, kunde med ädel stolthet skåda tillbaka på sitt lifs arbete; men ålderdomen hade ej dämpat hans okufliga mod och rastlösa ifver. Ständiga krigståg mot rikets grannar i öster och norr upptogo hans sista lefnadsår, och på ett dylikt krigståg fann han äfven sin död (529 f. Kr.).

En skuggig lund i närheten af Persernas urgamla hufvudstad Pasargadä utsågs till hjeltens sista hvilorum. Här i en marmorbyggnad förvarades hans lik i en kista af guld. Magier vakade dag och natt vid grafven, som bar följande inskrift: »O menniska, jag är Cyrus, Kambyses’ son, som grundat Persernas välde, och Asiens konung. Afundas mig ej denna minnesvård!» Denna i forntiden vidtberömda graf har man trott sig återfinna nära den nuvarande staden Murghab, der på ett terassformigt underlag af 7 trapplika afsatser en fyrkantig byggnad reser sig, liksom underlaget af glänsande hvit marmor (bild 62). Andra författare antaga likväl, att denna byggnad, som af de kringboende kallas »Salomos moders graf», ej ligger i närheten af det ställe, der det forna Pasargadä stått, och således ej kan vara Cyrus’ graf, utan en minnesvård upprest till hans ära af någon senare konung. Ty att byggnaden haft sammanhang med Cyrus, synes deraf, att på en pelare i dess närhet en reliefbild finnes bibehållen, öfver hvilken i fornpersisk kilskrift läsas orden: »Jag är Cyrus, konungen, Achämeniden». (Bild 58, sid. 176.)

62. Cyrus’ graf.

1. Något mer än ¾ sv. mil.