Oväntad bröllopsgäst.
Der stod en jungfru på brottande berg
Och tittar ut öfver ett haf.
Der fick hon se ett gångande skepp,
Som fullt med grefvar var.
Den lilla och den minsta
Af alla grefvar sju,
Han ville med jungfrun trolofva sig,
Så unger som han var.
Och ungersven drager gullrongarne fem
Och sätter på jungfruns hand,
Ack säg, ack säg, du lilla vän,
Du har hittat igrönan äng.
Men till att ljuga för moder min
Det går väl inte an.
Det är bättre att tala sanningen
Och säga ungersven i namn.
Och ungersven bad sin lärare
Ock till sin käraste vän:
Jag vill en liten tid bortres',
Jag kommer snart igen.
När ungersven' voro bortrest,
Fick jungfrun en annan vän,
Som hon förut har älskade
Och älskade mer igen.
När tre år voro förliden
Och ungersven kommer igen,
Då går han upp till sin fader:
Hur mår allra käresta min?
Du har varit för länge bortrester,
I dag står din käresta brud.
Men ho kan vara vännen din,
Det vet allenast Gud.
Och ungersven går i kammaren in
Och kammar och krusar sitt hår.
Sen gick han upp till bröllopsgård,
Allt intill der bröllopet var.
Och ungersven tar bruden i snöhvita hand,
Han dansade golfvet omkring;
Så sakta som han dansade,
Så blekna hon på kind.
Hvarför är du så bleker
Och inte något röd? —
Det har ej talats sanningen,
Det har sagts du varit död.
Och ungersven gångar i kammaren in,
Slog dörren efter sig;
Der satte han sig på förgyllande stol
Och skref ett skiljobref.
Och när som brefvet var skrifvet
Och timman var förbi,
Så drog han upp sitt blanka svärd
Och rännade i sitt lif.
När blodet började rinna
Som stridaste strömmars flod,
Då drog han upp sin kammaredörr:
Kom sköna jungfru och se.
Ack sen, i unga flickor,
Hur ömkeligt det är,
Att tala med falska tungor
Och ha en annan kär.
I himmelen, i himmelen,
I himmelen tränga på.
Men du skall en gång få svara för
Hur illa du har gjort.
