DÅ BRISTA ALLA DAMMAR.
När smekningarna bäfva till som rädda fåglar bäfva
och kärleksorden sväfva högt som sommarskyar sväfva,
då kommer plötsligt sällsam ton och makt i vingesuset
och sällsamt ljus i skyarna och rytm och sång i ljuset.
Då falla alla väggar ner, som stänga puls och vilja,
då brista alla dammar hän, som skymma bort och skilja,
som skymma sång i sångerna och drömmens syn i drömmen,
Och aningsvärlden öppnar sina dolda rum och gömmen.
Och makter ifrån kommande fördolda år och farna
de fylla all vår själ med sken och framtidsmålen klarna.
och under tunga drömmars prakt vi digna ned och svikta,
och kärleksnattens ursprungsdjupa gudaord vi dikta.
Då är din själ en genomglänst och fjärranväga bölja,
som sluter om och gungar bort och binder mig att följa
och glider in i rymdens ro, där stjärnedjupet vimlar
och våra egna viljor dö och allt är vidd och himlar.
Då är din kropp en genomglänst och fjärranväga aning,
som danar ut och manar fram i rytmens sång sin daning,
en kupa utaf röda sken kring stundens lif den hvälfver,
och mot min kropp den skälfver som en stjärnestråle skälfver.
Och makter ifrån tidehvarf, som farit och som vänta,
i blod och eld de ogripbara kärleksorden pränta,
och nuet dröjer stort och starkt kring tiderna och flammar,
och skaparmakten fyller med sin evighet vår kammar.
Och gudarna vårt hjärteblod i diktens färger blanda —
och dikten skall bli fri en gång med egen puls och anda,
med kraft och mod att lyfta fram sin dag i tidens dagar
och dikta in vårt famntags eld i lifvets kalla dagar.
Som glöder flamma orden upp, och skenet öfver glöden
är ett med denna höga makt, som öfvervinner döden,
det lifvet som vi skapa, det dikten ljus som glänser
kan icke slutas inne af tidens trånga gränser.
＊ ＊ ＊
